I sommar har det blivit ett par-tre besök på främst Burger King. Lätt att föredra framför McDonalds och även mAx, av olika skäl. Och kanske var det lika bra det, att vi inte besökte McDonalds alltså med tanke på hur de behandlar sina kunder och sina kunders barn.
Jag menar. Fråga om barnets kön. Det är inte bara felaktigt, det är direkt diskriminerande i det överkänsligt politiskt korrekta klimat som råder, så här under ”supervalåret 2014”. Vad gäller könsfrågor är vi alla propert iklädda den gråa nyans av neutralitet som ska råda där inget utstickande åt något håll tillåts.
Skämt å sido. Jag är inte särskilt seriös. När könsneutraliteten och dess diskussioner gått överstyr med vanvettiga proportioner så finns det andra värden som vi helt verkar ha glömt bort. Är det verkligen viktigt att bli kränkt över att personal frågar efter vilken leksak som barnet vill ha? Är det en viktig fråga att ta upp och dra så långt som till media?
Inte.
Det vi istället bör fråga oss är: varför delas det fortfarande ut massa leksaksrat till bortkämda ungar som inte äter om de inte får sin jävla leksak att dra sina föräldrar och även omgivningen till vansinne med? En plastmojäng, gjorda för barn och förmodligen även av barn, som gissningsvis används i ett par-tre minuter innan den förpassas till soptunnan. För när ungarna kommer till bilen igen så återupptar de filmtittande och CandyCrush-spelande på första bästa surfplatta. Borta är den nya leksaken. För alltid bortkastad. För alltid glömd. Är det ytterligare en miljard plastartiklar av den här typen som planeten behöver?
Inte.
Nästa gång det görs ett besök på en snabbmatsrestaurang, våga välj bort leksakerna. Skicka signalerna till restaurangerna att vi inte vill ha ratet. Ge planeten en chans att undkomma plastskiten. Dessutom minskar vi risken att stöta på fler kränkta män och kvinnor i vårt samhälle.
Word!!! Tack för länkningen!
Inte för att vara sådan, men genusfrågor handlar enligt mig inte om att alla ska vara neutrala, klädda i grått och tilltalas hen. Det handlar om att alla ska ha alla möjligheter att vara den de är. Oavsett vilket kön du har ska du tex kunna ha kläder från hela färgskalan.
Efter att jag blivit förälder har jag fått upp ögonen för hur stor skillnad det, oftast omedvetet och utan ont uppsåt, görs mellan flickor och pojkar. Det gäller även mig själv.
I övrigt håller jag med, både när det gäller kritiken mot slit och släng-samhället ocj att gråta ut i tidningen.
Markus, när ”hen” upphör att vara ett politiskt (vänster)laddat ord så börjar jag att acceptera och använda det. Diskussionen kring just ordet har ju svalnat en aning och därmed min anti-inställning också. Var sak har väl sin tid, antar jag. Som med allt annat. Men så länge man känner till könet på någon så kan man gott och väl undvika ”hen”.
Hur som helst, som jag skrev (”Skämt å sido. Jag är inte särskilt seriös.”) så var inte det diskussionens huvudkärna och ja, diskussionen om miljön måste bara vara viktigare än huruvida vilket kön man är bestyckad med.
Och sist ut. Tack för att du kommenterade! 🙂
Även om du försökte friskriva dig med ett ”skämt och sido” kände jag ändå att det behövde bemötas. Detta då det är vanligt att man på riktigt tror att genus handlar om att alla ska vara grå och könlösa, som i något sorts kommunistiskt dystopi-samhälle.
Angående ordet ”hen” tycker jag främst att debatten drivs av de som av någon konstig anledning blivit kränkta eller uppretade av dessa tre bokstäver. Så fort någon använt ordet kommer arga kommentarer som ett brev på posten.
Själv tycker jag att det är ett användbart ord (dock inte som ersättare för han och hon, utan som ett komplement – precis som du skriver), men undviker att använda det för att slippa tröttsamma reaktioner från kränkta anti-hen.
Ursäkta urspårningen. 🙂
Jag kan gå till mig själv. Om jag i en grupp med blandade kön skulle skulle bli omnämnd som hen, där mitt kön är känt sedan tidigare, skulle jag tycka att det gått för långt. 🙂
Jag tycker i slutändan också att diskussionen om miljön borde få större utrymme. Att mamman i artikeln går till media är pinsamt, inte bara för de som försöker föra jämställdhetsdiskussionen på en seriös nivå utan allra mest för henne själv. Men men, 15 minutes of fame. Det kanske var värt det. Hoppas att ungen hade stor och lång glädje med sin plastleksak…
Ja, att hoppa leksakerna är klart värt. Och inte speciellt svårt heller då barnen lika snabbt inser att det allra oftast är skräp som erbjuds. Men det gäller att se vad som erbjuds då det ibland helt plötsligt dyker upp bra saker i barnlådorna, som riktiga böcker eller ett par matlådor som har blivit välanvända.
Men ska en leksak eller dylikt vara en ”muta” för att få ungarna att äta? Skeptisk.
Oj, nej, absolut inte. Barn som inte äter är inte hungriga nog 🙂
Exakt så. Kanske borde bli lite mer strikt på det själv också.