Göteborgsvarvet 2015 – race report

Det är en sådan där morgon. Tåget rullar in på Göteborg central. Vi har en blå himmel med lite vita molntussar, solen strålar samtidigt som de lite kyliga vindarna från havet berättar för oss att det fortfarande är maj. Den 23:e i månaden. Göteborgsvarvet 2015 ska klaras av och målet jag strävat efter hela vintern ska uppnås. Just Varvet är något speciellt och det har jag tyckt sedan jag gjorde mitt första för sexton år sedan, 1999. Det här ska bli mitt åttonde. Det här ska bli mitt bästa.

Förberedelser
I bilen på vägen ner från Östersund ett par dagar tidigare har jag skissat på schemat för dagen. Minutprecision. Detaljer. Att-göra-listan. Äta rätt i rätt tid. Hålla kroppen igång. Värma upp i vettig tid innan. Göra de viktiga toabesöken för att hålla magen nöjd. Jag har noterat allt. Med klockslag. För att slippa stress. En fin Pasta Carbonara slinker ner på Bistro Italiano innan vi fortsätter promenaden ut till Slottsskogen. Jag kan inte låta bli att bli uppspelt, stressad och nervös. Hypen jag lagt på mig själv är nog större än något annat varv tidigare, inklusive 2012.

Klockan tickar framåt. Ombyte. Uppvärmning. Toa. Mer uppvärmning. Jag tar plats i startledet. Är till och med aktiv i den gemensamma uppvärmningen. Det brukar inte hända. Sekunderna tickar ner. Det sista jag tänker innan klockan slår över är…

”För fan, kom igen nu. Nu gör vi det här. På riktigt.”

0-5km
Startskottet för Göteborgsvarvet 2015 går och 15:53 beger sig startgrupp 24, dagens näst sista, ut på Göteborgs gator. Givetvis är det ganska tajt med plats men lite förvånande lättas det upp ganska snart. Jag är förvisso ganska långt fram i ledet och efter bara ett par hundra meter och fortsättningsvis genom Slottsskogen är det gott om plats. I och med att jag slipper kryssandet mellan löpare så är det enkelt att lägga det tempo som jag själv vill ha och hålla det. Jag hittar även ett par att ta rygg på, som verkar hålla min önskade takt. Första fem går på 23:20, helt enligt plan.

5-10km
Etappen börjar med Älvsborgsbron och ja, den är seg men faktum är att större delen av stigningen upp till dess 50 meter redan är avklarad nere i Majorna. Det här är också en av höjdpunkterna med hela varvet. Magnifik utsikt över horisonten med hamninloppet i väster och Göteborgs centrala delar på högerhanden. Sedan är det i princip nedförsbacke i en kilometer, vilket också märktes på pulsen när jag passade på att pusta en sväng. Fram till milpasseringen så bjuder Hisingen på medvind och flack löpning, vilket märks i tempot och jag har dessutom fortfarande rygg på samma person som under första fem, något liknande har jag aldrig varit med om. Det har även hunnit tjocka till sig en aning i ledet när gatorna blivit ganska trånga på sina håll och de föregående startgrupperna smetat ut sig. Jag passerar ändå 10km på 46:37, vilket är 46 sekunder i min favör!

10-15km
Det börjar kännas nu, att jag varit ute i timmen i ett riktigt fint tempo. Mjölksyran börjar göra sig påmind i låren och pulsen är markant högre än vanligt, men det är också allt. Magen håller sig lugn och jag bidrar genom att taktiskt bara dricka en klunk vatten per station. Vis av erfarenhet så vet jag att magen brukar protestera om det blir för mycket och för kallt på samma gång och rimligtvis bör jag klara mig på mindre mängder vätska den här dagen. Etappen avslutas med Götaälvbron. Även om den inte är lika hög som Älvsborgsbron så är motlutet mer drastiskt, plus att man redan har 13 kilometer i kroppen. Här är det också riktigt trångt, jag har löpare på högersidan och Västtrafiks blåa bussar en halvmeter på vänsterhanden. 15 kilometer passerades på 1:10 blankt, drygt en minut tillgodo!

15-20km
Det är här det börjar hända grejer, på gott och ont. Avenyn är alltid folkfest men det är också en väldigt trång del av banan och jag undrar om inte den gamla dragningen, som gick på Södra Vägen och Heden för massa år sedan, är bättre ut löparsynpunkt. Visst är det kul med mycket publik men i den dimman man är efter 15-16-17 kilometer så vete fan hur mycket som i alla fall jag hinner reflektera över det. Den här dagen är det enbart koll på den närmaste metern som gäller för att inte snubbla in i trottoarkanter, rälsspåren i gatan eller löpare som man delar armsvett med. Det lättar inte ens på vare sig Vasagatan eller Övre Husargatan, för att inte tala om flaskhalsen när gångbron över Dag Hammarskjöldsleden ska passeras. Det spelar ingen roll hur mycket jag gapar ”HÅLL HÖGER!” för det finns inte så mycket mer högre att hålla till. Tempot sänks allt eftersom både på grund av trötthet men också trängseln och vid varje kilometermarkering räknar jag sekund för sekund och försöker dra upp tempot. Jag tappar halva försprånget och när 20 kilometer passeras på 1:34:13 har jag bara halvminuten till godo.

Sista kilometern
Väl inne i Slottsskogen igen så skingras fältet en aning på de breda gatorna och det är nästan fri passage fram till Slottsskogsvallen. Sekunderna tickar och jag räknar dem en efter en, samtidigt som jag börjar inse att det bara är kramp eller benbrott som kan hindra mig från sub-100. Det är samtidigt ingen tid att spela på så jag trycker på med mina sista krafter jag äger och har. Under gångbroarna in på vallen tajtar det till sig igen innan upploppet och löparbanorna befinner sig under mina fötter. Målet i sikte, klockan tickar fortfarande på rätt sida och benen har jag inte känt sedan Vasagatan. 21097,5 meter. Klockan stannar. 33 sekunder till godo. Jag skriker ut min glädje. Tittar på klockan igen.

1:39:27.

Post-race
Göteborgsvarvet 2015 är avklarat. Målet uppnått, nytt personbästa, sub 100 kirrat även om Varvet korrigerade tiden med en sekund (till 1:39:28). Medaljen runt halsen, kexchokladen och bananen i näven samtidigt som jag fyller kroppen med orimliga mängder sportdryck. Benen är stela men jag tar mig fram. Vi bestämmer oss för att skippa lokaltrafiken och tar istället en promenad in till stan. Hur orimligt det än må låta efter att jag redan avverkat två mil plus förmiddagens promenad ut till vallen.

Men det är njutbart. Genom den underbara och numera lite mer folktomma Slottsskogen, längs Linnégatans alla restauranger, genom gemytliga och vackra Haga, över vallgraven och till centralstationen. Med stela ben tog det oss långt över en timme. Men där, äntligen, får jag mig en sittplats på tåget. Mot Trollhättan. Mot segerölen. Mot nya mål. Mot fler träningspass. Det är nämligen lätt att både tycka om dem och längta lite efter dem. Alla de där grisiga, svettiga och jobbiga träningspassen. Även en kväll som denna. Framförallt en kväll som denna. Med resultatet och kvittot i handen.

Bild 4 & 5: MC