Vi gick min första 18-hålsrunda igår, efter att ha harvat runt på halva varv på Frösön i ett par veckor. Koberg GK, ett par mil utanför Trollhättan, var arena för det här gigantiska event som världen väntat på sedan det gröna kortet inkasserades i början på juli. Nytt golfset och allt. Well. Jag konstaterar följande:
Jävla skitsport.
Första nio gick som ett smäck. Det var hcp-sänk på gång. Där någonstans, kring nionde hålet och vid fikat, försvann all känsla och så infann sig hybris istället. Efter det korta fikabreaket och en varmkörv mä brö’ så var det som att jag gått upp på läktar’n för att köpa… tja, en varmkörv mä brö’. I huvudet. Streck på tio, streck på elva, totalt bortspelad på ytterligare ett par-tre hål (och ett par-3-hål, höhö) och så då självklart ett jättesträck på 16:e, där jag skänkte några bollar till Vanderydsvattnet (det där lilla vattenhindret på 10km² vid sidan om banan).
Men! Jag rundade av med ett riktigt par (5) på 18:e tack vare ett fint utslag, ett bra skitslag och en helt magisk pitch från 30-meter-någonting som landade ett par decimeter från hål. Att få en sådan avslutning tar jag givetvis med mig hem. Tillsammans med 54. Ja, alltså samma hcp som jag kom dit med. Nåväl, en kan inte ha bra dagar alla dagar. Så jag ska ha revansch. Snart.
Jävla skitsport.
