En helg i maj förra året satt jag på en åkgräsklippare på en gård i den norrländska ödemarken. Körde längd upp och längd ner. Lugnt. Stilla. Nästan lite mindfulness över det sådär när doften av nyklippt gräs nådde näsan. Jag älskar den doften.
Det var ganska stora kontraster mot veckan innan. Då satt jag själv i en hyrbil på en sjufilig motorväg. I Los Angeles. Runtomkring mig susade tusentals människor förbi, på väg åt alla olika håll i ett virrvarr av filer, broar och avfarter till höger och vänster. Jag hade landat på en plats där allt var och är större än vad en annars är van vid. Den känslan fick jag redan vid inflygningen, där allt som sågs var en oändlighet av bebyggelse.
Den här staden (eller snarare städerna) är den största jag hittills varit i och just tack vare hyrbilen fick jag också en helt annan känsla för den gigantiska yta som allt huserar på. Och är det något jag rekommenderar om du ska hit så är det just att hyra dig en bil. Det må vara köer och trafikstockningar (även om jag klarade mig nästan helt från det kändes det som) men smidigheten underlättar enormt när du ska frakta dig från Santa Monica till Griffith, till Pasadena och tillbaka till Santa Monica för att glida upp en sväng på Pacific Coast Highway.
För här snackar vi storstad. Med stora bokstäver. Charmigt. På sitt sätt.
