Det blev en roadtrip i helgen. Ut till östkusten och hem igen på några dagar. Inte i det mest muntraste av syften men tyvärr innebär ju livet också döden. Det enda säkra kortet vi har på handen, vilket vi vill eller inte.
Lördagens roadtrip hemåt gick via ett stopp i Östtyskland. Eller om det var Sollefteå. Svårt att säga, husfasaderna påminde mer om det förstnämnda. Och för att vara en lördag låg stan tämligen öde, lite som om det rådde utegångsförbud.
Skämt å sido. Sollefteå har säkert mer att erbjuda, garanterat, men den här lördagen ville vi mest hem och var sådär lagom roade av besöket. Ett stopp med Kina-mat blev det dock innan vi rullade vidare västerut, där vi mötte både renar och snöyra. Det är som vanligt. När alla söder om Dalälven börjar prata om vår så här i mitten av mars med uppsprickande isar, blommor i rabatter och t-shirtväder – ja då kan ni ger fasen på att det ramlar ner ett par decimeter snö i Jämtland.
Lyckligtvis gör det ingenting, det vankas förhoppningsvis skidåkning av något slag i helgen så det här var ett välkommet tillskott. Det kan faktiskt få ramla ner ett par deci till om det är så. Är det vårvinter så är det.
Tänk vad exotiskt Norrland ändå är. Jag är ju uppvuxen i Hälsingland och trodde jag levde i den normalaste av världar. Inte så på en global skala. Jag hade inte så mycket emot snön och kylan som mörkret.
Mörkret är värst och då föredrar jag ju vintrarna här uppe alla dagar. Snön underlättar ju markant när det kommer just till den biten. Och ja, Norrland ÄR exotiskt och trots att jag bott här i över 14 år så tröttnar jag aldrig på fjällvyerna. Som jag har direkt från stan.
Fast vackert ändå! Med rimfrosten och renarna (eller är det renar mvh 08:an?)
Japp Fantasiresor, vackert är det. Och. Renar it is! Du kan hämta ut till jämtländska medborgarskap på ambassaden i Stugun! 😉
FIck lite krypångest av husbilden men som tur var kom snöbilderna sen och räddade det hela. Jag har någon slags skräckblandad fascination för betongmisär och gillar att fota det. Men jag tänker alltid ”tänk om jag skulle bo här” och ryser lite när ett område är sådär totalt själlöst.
Ett av de fulaste husen jag sett, men som också fascinerar mig, är St Görans Gymnasium i Sthlm. Bildgoogla det!
Beklagar sorgen.
Jag bildgooglade och… ja, jag vet inte. Men lite fascination för kåkarna har jag ändå och jag får samma tankar. Precis som när jag åker förbi småhålorna längs våra vägar. Framförallt längs E45:an mellan Sveg och Mora. Jag menar, att bo mittemellan och ha lika långt till varje håla. Mitt ute i ingenstans. Slår aldrig fel, tankarna slår mig varje gång jag ser hus på ödsliga platser.
Tack.