Häromdagen konstaterade jag vårvintern som över. För egen del i alla fall. Efter fyra raka helger i fjällvärldens kanske härligaste (och omväxlande) årstid så är nu vinterprylarna nästan helt undanstädade. Jag har dessutom inga större ambitioner om att plocka fram dem igen. Det känns liksom… färdigt nu. Passade även på att dra en runda i gör-det-själv-hallen på macken också och gav bilen den kärlek som hen förtjänar efter mil och åter mil på smutsiga fjällvägar. Alltså, den har varit så skiten att det efter senaste regnet hemma på parkeringen låg vita ränder runt där bilen stått. Som att vi verkligen målat dit en parkeringsficka. Av skit.
Nivån på det.
Som bonus, och av bara farten, passade jag även på att ge min jordglob från 1972 lite kärlek. Den har stått utan fungerande lampa alldeles för länge men den är också lite halvmeckig att byta på. Men ibland händer det. Nu lyser världen igen. Och ljuset som den ger. Alltså.
Nivån på det.
Och så har jag avslutat ett 13 år långt förhållande mitt i alltihop. Låter nog mer farligt än det faktiskt är. Min trotjänare till förstärkare, Sony STR-DB940, klappade så tillslut ihop och kommer från och med idag att befinna sig på elektronikåtervinningen. Därifrån skola ödet sedan vara okänt. Å andra sidan, lång och trogen tjänst. Jag köpte den begagnad runt 2003 för nästan inga pengar alls och den har verkligen fyllt sitt syfte. Även högtalarna rök och nu helt plötsligt ser det betydligt mer städat ut i lägenhetens största rum.
Nivån på det.
Så åkte sommardäcken på igår. Det om något är väl en känsla om att något annat är på ingång. Allt på samma vecka, från sista skidåket till vårstädning. Det kan bli maj nu. Och sommar. Varma sköna kvällar. Ljust dygnet runt och så några veckors semester. Det känns nästan behövligt efter ett par intensiva månader. Å andra sidan, Vancouver-resan väntar runt hörnet. Jag tar gärna den först.
Nivån på… ja, ni fattar.
