Lombard Street – raka vägen till kurvorna

Saker som tar ut sin rätt är uppstigning kvart i fem på morgonen, nästan elva timmar på en A380, bussåkande genom halva San Francisco och jakten på ett hotell kring den livligt trafikerade Lombard Street. När vi ramlar in på rummet framåt fem på eftermiddagen försöker vi verkligen att hålla oss vakna några timmar till. Mission impossible.

Vi somnar 19. Maria vaknar vid tre på natten utan att kunna somna om. Jag lyckas slumra ett par timmar till men vid 5-tiden inser vi att det var lika bra att ge upp. Och kliva upp. När lastbilstrafiken på Lombard Street utanför fönstret dessutom dundrar igång en timme senare skakar det i hela huset.

Den där gatan är inte bara en pittoresk liten kurvig väg i några mysiga kvarter, där japaner står och fotograferar och andra kör bil ner med sina GoPro-kameror fastmonterade på motorhuven. Den inhyser även en del av US Route 101. Samma 101:a som kommer från Los Angeles 70 mil söderut. Samma 101:a som fortsätter över Golden Gate-bron längs Stilla Havet. Samma 101:a som i ytterligare 172 mil skär genom landskapet norröver och som tillslut avgår i Olympia.

Den lilla vägen.

Till fots i San Francisco

En baconfrukost senare är vi till fots. Lombard Street hör till en av San Franciscos mest kända gator men det är bara ett kort fragment som folk faktiskt bryr sig om. Världens mest krokiga gata har den utnämnts som. På vägen dit går vi i vad som känns som världens brantaste backar och undrar hur folk faktiskt kan parkera sina bilar där de faktiskt står. Lutningen är frapperande. Frösöns långa motsvarigheter framstår som rena slätten vid en snabb jämförelse.

Det krokiga raka kvarteret

Tillslut står vi på en topp mitt i San Francisco och blickar ut. Förutom det här krokiga kvarteret nedanför våra fötter fortsätter Lombard Street ytterligare ett otal kvarter framåt. I samma raka anda som tidigare. Men det är här, i det här kvarteret, som människor från alla världens hörn flockas. Fast kanske allra flest japaner, när vi ser oss omkring.

Och nog är den speciell alltid. Kurvorna i sig så klart men för min del blir det mest kontrasterna som blir slående. Allt det där raka som skär genom stadens kvarter men som plötsligt bryts upp med buskar, träd och en liten gata om slingrar sig rakt igenom. För att sedan fortsätta som en pil rakt igenom betonglandskapet.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Kontraster. Det är fina grejer.

Lombard Street och nattliga vyer

När skymningen börjar lägga sig över San Francisco massor av timmar senare har vi hunnit med ett antal äventyr i krokarna. Bekantat oss med Fisherman’s Wharf, flugit under Golden Gate-bron och sett en hel hög med fina och fula fiskar på ett akvarium. Promenaden till Coit Tower blir lite av dagens sista grej, med sina vida vyer över stans norra kvarter. Sedan tar vi Lombard Street tillbaka.

Det blir, i stort sett, raka vägen hem. Förutom the ”most crooked street in the world”, fast från andra hållet den här gången. På vägen västerut, upp och ner för stans kullar, ser vi det slingriga kvarteret på håll och får ett annat perspektiv. De är bra ibland, de där perspektiven och Lombard blir själva metaforen för att saker och ting inte alltid tar rakaste vägen mot målet.

Kvällen kröns uppe på samma topp som vi blickade ut från på förmiddagen. Coit Tower reser sig upplyst och ännu en bit bort visar Oakland Bay Bridge upp sig. Den bron ska vi stifta närmare bekantskap med några dagar senare. Men först tar vi den där nästan raka vägen hem till hotellet.

Och den är faktiskt rak.