Fotograferandet bakom kulisserna

Det där med att fotografera. Jag gör det ibland. Ganska ofta. Det där med att vara bakom kameran är mer min grej än att vara framför, även om också jag fastnar på bilder emellanåt. Ibland när jag dessutom själv är i fullfärd med att själv föreviga ett ögonblick. Jag tänkte bjussa på några sådana ögonblick och ta fotograferandet bakom kulisserna, för er som kanske undrar hur jag jobbar. Det är inte vackert alla gånger (vilket snart framgår) och det kräver sin ansträngning emellanåt. Men vad gör en inte för den där bilden?

Så här kan fotograferandet se ut när jag är ute och ränner i världen. Och hemma. Högt och lågt. Samtidigt vill jag varna jantelagskänsliga läsare för en rejäl egotripp i det här inlägget. Just sayin’.

Först ut, juni 2014. Jag och bror har begett oss ut till Åre Östersund flygplats (ESNZ) för lite flight spotting. Ganska enkelt. ”Nästa flyg lyfter om två timmar, ska vi dra ut?”. Så är det att leva i en stad med en liten flygplats. Men så ligger flygplatsen väldigt vackert också, med Storsjön och fjällkuliss.

Några veckor senare stack jag ut i Krokoms östra vildmark för lite häng med Marcus, min dalsländske vapendragare sedan 1993. Vi grillar, dricker öl och snackar skit i en helt fantastisk jämtländsk sommarkväll där solen knappt går ner innan den ska upp igen. Life is good. Så uppenbarar sig THE solnedgång och då är det ju bara att gå i action mode, slänga fram kameran och kasta sig på marken. Det är inga vackra ställningar alla gånger. Och nej, jag har inga stringtrosor på mig. Även om det kanske ser ut så.

Resultatet blev en sådan där magisk jämtländsk solnedgångsbild som jag ibland kan ta fram bara för att titta på. Inte den på mitt arsle alltså utan bilden efter.

På julresan till Zanzibar för snart ett år sedan tog vi en rundvandring i Nungwi på öns norra spets. Ganska enkelt att hitta fina fotoställen där, helt klart. Att få djurlikt sällskap är dock inget jag har alla dagar. Maria lyckades föreviga det hela, medan jag förevigade ett annat djur i min egen sökare.

Det är inte ofta jag riggar en bild för bildens skull. Det där med att fånga ögonblick är mer min grej men ibland får en göra det där lilla extra för sakens skull. I Berlin i somras hade vi precis köpt lite Hägaen-Dazs när vi bestämde oss för en liten fotosession. Några förhållandevis välansade buskar fick agera hjälpmedel och så kröp jag runt framför glassarna som om de vore heliga objekt. Och ja, där och då var de faktiskt det.

Min bror gifte sig i somras och då var jag förste (och ende) hovfotograf. Är det vid något tillfälle en får ta ut svängarna en aning så är det väl här. Direkt efter vigselakten svidade jag om till mer anständiga kläder för fotograferande. Sedan var det bara att springa runt på ängar och bland snår på Frösön och föreviga deras dag. Och samtidigt släpa på väskor och lådor med prylar.

Ändå kom jag undan med ganska kroppsvänliga ställningar även om en sån här ganska enkel sitta-på-huk-pose kan vara ganska påfrestande i längden.

När jag och Martin drar på fjällturer är det en sak som är säker. Vandringen innehåller stopp. Hundratals. För fotograferande. Så har det varit så länge vi gjort turer tillsammans, i sju-åtta år. Den episka turen upp på Sönner-Tväråklump hösten 2010 innehar fortfarande rekordet men vår senaste dagstur till Drommen var inget undantag. Vi lyckades dessutom ta oss upp i ottan och möta soluppgången på vägen upp i bergen. Det har inte hänt allt för ofta.

Fantastiskt vackert. Soluppgångsvyn alltså. Inte kanske att jag lägger röven i vädret för att fånga bilden. Men återigen. Det är sånt man gör för fotograferandet. Slänger sig i frostbiten mark och låter dagens första solstrålar gå rakt in i kameralinsen.

Likadant på Sönner-Tväråklump, en dag med klarblå himmel, fantastiska höstfärger och snöklädda bergstoppar. Magiskt!

Så. Lite bakom kulisserna på fotograferandet. Det var allt. Skingra er. För här finns inget mer att se.