Tåget rullar in på centralstationen i Newcastle strax efter normal lunchtid, två och en halv timme efter att vi rullat ut från Piccadilly Station i Manchester. Vi tar tiominuterspromenaden upp mot Sandman Signature och incheckning på hotellet innan vi själva får bänka oss till bords och få oss lite mat. Det är en kompakt stadskärna vi vandrat genom men än har vi inte sett all den historia som stan hyser. Men det kommer. Det kommer.
Efter lunchen går vi över till grannen och det är inte vilken granne som helst. Precis som i Manchester nätterna innan sover vi ett stenkast från stans stolthet. Den här gången är det St. James Park som ligger rakt över gatan och det första jag såg när jag swishade undan gardinen på hotellrummet en stund innan. Rundvandringen på arenan ägnar vi ett antal timmar åt men det var så många intryck att det får bli ett eget inlägg framöver.
Fast en förhandstitt kan ni få. Så länge.
Vid en första anblick kan en stad av Newcastles karaktär kännas lite svår, grå och allmänt tråkig. Det är först när man kommer lite under skinnet som den verkliga kärnan kommer fram. Där gamla borgar och pubar ståtar med sin historik från Storbritanniens digra historia. En stad där hamnarbetare och ullindustrin en gång stod för den största insatsen. Som idag består av kultur, turism, teknikindustri och idrottsutövande.
Visste ni att Newcastle huserar en av världens största halvmaror? Varje höst anmäler sig 60.000 personer och nästan 50.000 av dessa fullföljer loppet.
Och nästa gång en guide säger något som jag vet inte stämmer så ska jag vara tyst. Guider uppskattar nämligen inte att bli rättade, även om kvinnan i det här fallet valde att visa det på det lite mer artiga sättet. Men vi kan konstatera att det råder lite delade meningar om vilken halvmara som faktiskt är störst i världen.
Tyne Bridge, över floden Tyne, springer man på alldeles i början. Mäktiga vyer utlovas och den har haft en hel del löpare på sig sedan loppets invigning 1981. Själva bron stod klar i oktober 1928, men med föregångare så tidigt som år 122 då romarna skulle ta sig över floden.
Idag är Newcastle en myllrande stor småstad med sina knappt 300.000 invånare. Här blandas intensiv biltrafik med slott från romartiden. Historier om fängelsehålor och centralt belägna gravplatser samsas med stans nyare kulturliv där Sting kanske är den mest kände.
The Black Gate, byggd i mitten på 1200-talet var ämnad för att hålla ”besökare” borta men fyller idag det motsatta syftet. Vi välkomnas förvisso med regn men vi slipper bli lynchade och kastade ner i flera meter djupa hålor och en rättegång utan rätt att försvara oss.
Stans geografi, med sluttningarna ner mot Tyne, ger en spännande form på infrastrukturen. Man kan vandra i en mysig gränd eller en till synes vanlig gata, bland höga stenhus och med branta backar, och plötsligt ha ett stort valv ovanför huvudet. Järnvägens trippla spår skär rakt igenom stan utan hänsyn till vad som finns i kvarteren.
Högt ovanför våra huvuden dundrar tågen förbi och det blir en spännande kontrast till livet nere på gatan. Vanligtvis kan en lägenhet på sjätte våningen innebära en skön flykt från hetsen nere på gatorna men i Newcastle är förhållandet det omvända.
På en liten bakgata i närheten av Grey Street mitt i stan hittar vi Old George Inn, som med sina anor från sent 1500-tal är den äldsta puben i Newcastle. Här gör vi så klart ett depåstopp och det vore nästan tjänstefel att inte dricka en öl här. Om Karl I av England kunde göra det på regelbunden basis på 1600-talet så kan även vi.
Jag tvivlar dock starkt på att vi kommer få ett rum uppkallat efter oss, så där skiljer vi oss lite från kungligheterna.
När eftermiddagen börjar lida mot sitt slut har vi ett bord bokat på Dobson & Parnell på Queens Street. Norra fästet Tyne Bridge hänger över kvarteret, precis som järnvägsbron tidigare under dagen, när vi gör entré och slår oss ner för mat och dryck. Vi samlar intrycken från dagen, diskuterar världens största halvmaraton och Robert från Miami får för femtioelfte gången under helgen frågan om han mår bra efter alla orkaner (”Well yeah. I’m here, right?”).
För åttonde-nionde gången på fyra dagar blir jag återigen varse att det engelska köket är långtifrån så tråkigt som många vill göra gällande. Kanske allra helst de som inte en varit i England. Maten på öarna betraktas, precis som landet, många gånger som grått, trist och smaklöst. Min rekommendation är att åka hit och testa själv, för det är precis lika stor chans här som någon annanstans att hitta en riktigt bra restaurang. Precis lika lätt som det är att hitta en dålig.
Fast några dåliga restauranger gick jag inte på i Newcastle. Dobson & Parnell har utsökt mat i en mysig lokal på något som kan likna en sidogata till de mer livliga kvarteren. The Botanist, som vi åt på kvällen innan, har ett mer stimmigt klimat då den både är större, har livemusik, mer spektakulär meny och fina vyer över innerstan. Jag rekommenderar båda två, utan omsvep.
Kväll blir natt och efter en rundtur i Newcastles nattliv landar jag tillslut i sängen på Sandman Signature. Några timmar senare vaknar jag och kliver motvilligt upp för att packa ner de sista sakerna i väskan. Jag längtar lite efter sovmorgon men inser att tåget tillbaka mot Manchester inte kommer att vänta på mig. Dagarna på resande fot är speciella. Tråkigt att lämna något bra. Spännande att resa mot något annat.
Newcastle har imponerat på mig och även en tillsynes grå stad i nordöstra England lever upp när man ger den en chans. Jag gillar blandningen av småstad och storstad. Gammalt och nytt. Fotbollskulturen och stämningen på St James Park. Och det lite bistra, gråa och kalla som under ytan är välkomnande, gemytligt och vackert. Där varje gathörn har en egen historia att berätta. Om flydda tider från romartiden för tvåtusen år sedan till livet i en fotbollsklubb som i år är tillbaka i Premier League.
Newcastle är en stad med sting. Minst sagt.
Resan till England var en pressresa arrangerad av Visit Britain. Texter, synpunkter, åsikter och bilder är som vanligt mina egna.