Färöarna dag 2 – en legend, lagun och en paradisstrand

Det är något med luften på Färöarna. Eller, det måste vara det. I övrigt finns det inget annat som kan förklara det faktum att jag är vaken, uppe och alert först av alla. Halv åtta på morgonen. Jag drar igång en kanna kaffe och ser solen smyga sig upp bakom de branta klipporna jag kan skymta från fönstret i allrummet. En mugg rykande kaffe och en stunds bildredigering från gårdagen hinner jag med innan jag får sällskap.

Frukosten är snart avklarad och strax efter nio lämnar vi vårt hyrda hus i Miðvágur. Landskapet är vitt efter snön som ramlat ner under natten. Det stora glasade panoramataket på hyrbilen är öppnat och släpper in solen även för de i baksätet. Siktet är inställt på Färöarnas största stad, tillika huvudstad.

Torshamns gråa och arenans gröna

Via Vágatunnilin, under vattnet, tar vi oss över från Vágar till Streymoy. Det här är Färöarnas största och mest befolkade ö men det betyder inte att man behöver trängas. Det bor knappt 23000 människor här, varav ett dussin tusen av dessa håller till inne i Torshamn. Vi har ingen direkt plan för huvudstaden utan åker in utan några större förväntningar.

Innan vi parkerar bilen hinner vi se fina vyer över stan och även Tórsvøllurs gröna matta, Färöarnas nationalarena för fotboll. Vårt besök i stan gör på det hela taget inget nämnvärt avtryck. Vare sig för oss, hos oss eller av oss. Det finns visst lite vackra byggnader här och var, ett par köpcentrum, turistinformation och även ett systembolag. I övrigt kapitulerar vi när snön börjar vräka ner. En snabbmatsrestaurang blir räddningen från lågt blodsocker och stora snöflingor innan vi lämnar stan och drar vidare ut mot det vi faktiskt är här för.

Naturupplevelser.

En annan väg från Torshamn

Vi väljer en annan väg ut från Torshamn. Väg 50 upp i bergen känns betydligt mer attraktiv, framförallt när snön tillfälligt slutat falla. Men bara tillfälligt. Väderlekarna är verkligen lokala och ena kilometern är det snöyra, andra uppsprickande molntäcke och tredje kilometern är det tätt med dimma så man inte ser mer än hundra meter fram.

Ett guldläge för oss som gillar väder och vackra miljöer. En handsvettig session för de som inte gillar slingriga vägar på snöunderlag och hundratals meter långa sluttningar på högra sidan om vägen.

Jättens misslyckade stöldförsök

Efter några mils bilkörning längs Sundini, vattnet som skiljer Streymoy och Eysturoy åt, börjar vi närma oss slutet på väg 594. Den lilla byn Haldarsvik är passerad och på andra sidan vattnet skymtar vi Eiði, som ligger nästan längst ut på Eysturoy. Strax utanför byn stupar landmassorna rakt ner i Atlantens höga vågor.

Fåren ligger i det knappt snötäckta gräset och har det här som vardagsutsikt. Vecka ut, år in. Vi kryssar mellan fårlortarna på vägen och i gräset för att få den bästa vinkeln på utsikten. Något sådant här måste vi bara ha med oss hem i kamerarullen. Hundra meter nedanför vägen trycker havet in sina vågor mot berget så det dånar. Skummet yr när vattnet kastas tillbaka ut och krockar med nästa våg som är på väg in.

Ute i vattnet står klipporna Risin og Kellingin (The Giant and the Witch) och längtar tillbaka till Island. Legenden säger att isländarna var avundsjuka på Färöarna och ville ha tillbaka ön, varpå en jätte och häxa skickades över Atlanten för att dra landmassorna mot Island. Efter en natts misslyckade försök gick solen upp och och de båda förvandlades till sten. Idag står de där de står och sträcker sig 70 meter ovanför havet. Ändå ser de fantastiskt små ut i jämförelse med klippan de en gång försökte ta sig upp på.

Paradisstranden i Tjørnuvik

Där vägen slutar hittar vi Tjørnuvik, en liten by längst in i viken. Omgiven av berg i tre av fyra vädersträck och hav i det sista. Där strandytan nästan är dubbelt så stor som bebyggelsen. Vågorna som kastar sig in är ett par-tre meter höga och sanden är våt men finkornig. Hur stora kan egentligen kontrasterna bli, när bergen å ena sidan stupar hundratals meter ner i havet men där naturen samtidigt ger oss den här makalösa stranden?

Tjørnuvik är av Färöarnas nordligaste byar, tillika en av de äldsta. De arkeologiska fynden är många och direkt bredvid vägen hittar vi en grav med anor från vikingatiden. Det har också återfunnits detaljer här som tyder på att det då också fanns en koppling med Storbritanniens norra delar.

Om det hade varit sommar. Om det planerats in mer tid. Då hade jag tagit vandringskängorna på fötterna och gått leden över bergen till Saksun. Den här eftermiddagen nöjer vi oss med att på en paradisstrand på norra halvklotet lyssna på havet, som outtröttligt rullar sina vågor in i viken.

En ödslig by – en ensam kyrka

På andra sidan berget ligger Saksun och fågelvägen är det bara fem kilometer från Tjørnuvik. Vandringsleden sägs ta uppemot sju timmar och bilvägen mellan byarna är nästan tre mil. Även här når vi vägs ände och möts av en hissnande utsikt. Precis som alla andra paradisöar har även Färöarna en liten lagun i resterna av det som en gång var en fjord. Efter en gigantisk storm på 1600-talet blockerades mynningen till havet med så mycket sand att lagunen nu bara nås med småbåtar vid lågvatten. Saksun drabbades också hårt av digerdöden på 1300-talet.

Här bor det bara drygt dussintalet personer och de flesta av husen är sommarboenden. Urbaniseringen har alltså nått även de här öarna när folk tagit chansen att flytta till större byar. Vi ser inte skymten av en enda människa, även om ladugården högst upp i byn verkar vara aktiv. Det har också skett en del ofrivillig utflyttning här när digerdöden drog in på 1300-talet.

Vi ser vandringsleden över till Tjørnuvik och ett omedelbart sug på riktigt friluftsliv infinner sig. Det finns gott om skäl att återvända hit. Till Saksun. Till Färöarna. Till legender och paradisstränder. Till laguner och solnedgångar som vi aldrig tidigare sett dem. Fast den här dagen tar vi bilen tillbaka till vårt hus i Miðvágur. Mot en värmande kamin. En god middag. Och minnen att prata om från vår andra dag på Färöarna.

Källor: Wikipedia och InFaroe.com