Det börjar märkas mer och mer nu. Halva mars är i hamn. Det är ljust på morgonen när en går till jobbet. Det är nästan nästan nästan så att man kan känna solen värma lite lätt i ansiktet. Eller i alla fall det som lilla som sticker fram mellan dunjackans höga krage och mössan ner över ögonen. Igår morse var det ändå sexton minusgrader när jag gick hemifrån och ändå kändes det inte nämnvärt kallt. Antingen börjar man bli härdad eller så gjorde solen sitt.
Frösön, a.k.a Skärgår’n, var vackert vinterklätt med frostbitna träd och snökanter så höga att jag knappt såg över dem. Å ena sidan ser jag inte det här försvinna förrän augusti. Å andra sidan är det bara fluffsnö som ramlat ner när det varit som allra kallast. När vårvintersolen börjar bränna så lär det här snabbt sjunka undan. Kanske blir det så att vi kommer från en riktigt äkta vinter och går rakt in i en varm och skön sommar. Kanske får vi det bästa av båda världar?
Fast innan det ska vårvintern avklaras. Det ska droppa från taken. Jag ska sitta på långbänken i Badhusparken och ta en mugg kaffe över lunch. Med uppknäppt jacka. Kisa med ögonen ut över båthamnen i Östersund. Se istäcket dra sig tillbaka och försvinna ut i sjön för att smälta bort för gott om en månad. Kanske ta mig en topptur eller två borta vid Storulvån. Njuta av fjällens underbara vidder. Höra skaren knäckas under skidorna. Göra åttor ner för Getryggens orörda sluttning.
Men först blir det fler promenader till jobbet. Som den igår. Som blir lite ljusare för varje dag. Kanske till och med lite varmare. Den femte årstiden är här. Kom igen nu, vårvinter. Ge mig allt du har!
