Så var då mitt elfte varv i Göteborg avklarat. Det är ju något med den där halvmaran alltså, som gör att jag inte kan slita mig. Den bokas år efter år och det blir liksom en utmärkt brytpunkt mellan vinter och sommar. Göteborg bjuder ju nästan alltid på härliga försommarkänslor och en del av mig vill knappt åka hem.
Göteborgsvarvet 2018 var det alltså, här kommer min race report.
Uppladdning och förberedelser
Vi kör vidare på konceptet från förra året och tar tåget ner från Trollhättan, där vi bor under Varvet-helgen. Det blir frukost på Scandic Crown vid centralstationen och sedan gör vi promenaden genom Göteborg ut till Slottsskogen, delvis längs den blåmålade linjen i gatorna, som berättar för oss om vad som är på gång. De viktiga toalettbesöken kirras, det blir uppvärmning på grusplan, väskan lämnas in och sedan är det äntligen dags.
0-5 km
Det var längesedan jag var så fantastiskt pepp på startlinjen. Jag studsar i startfållan och vill verkligen bara komma iväg. 13:43-ish stegar jag över den röda tidtagarmattan, startar min egen klocka och ger mig ut i trängseln. Startgrupp 7 är verkligen tät och det är den dessutom länge. Genom hela Slottsskogen, den underskattade Säldammsbacken och även ut i Majorna-Linné är det full kontroll som gäller på varje steg, allt för att inte springa in i folk.
Redan under första halvmilen börjar jag ge upp alla tankar på personbästa. När fyra av fem kilometrar passeras på över 5 minuter styck så hjälper det inte att den femte går på fyra och en halv. Där och då har agendan för resten av loppet satts och det blir svårt att ta igen den tidsförlusten, framförallt med tanke på värmen. Kanske ingen jättemunter prognos att ge sig själv redan efter tjugofem minuters löpning men en måste vara realistisk också.
5 kilometer passeras på 24.59 minuter (sträcktid 24.59).
5-10 km
Fältet glesas ut en aning vid Älvsborgsbrons södra fäste och halvmilspasseringen. Bron erbjuder mycket väg att springa på. Här brukar jag försöka titta upp och njuta av Göteborgsvyerna och det gör jag även idag. Utförslutet när vi springer av bron är välkommet. Sedan tar Hisingen över, där vi nu ska husera i ungefär åtta kilometer.
Det är platt, lättsprunget och ett förhållandevis snabbt parti av Varvet. Solen gassar på och luften står tämligen stilla bland hyreshusen och vid byggarbetsplatserna. Jag känner mig fortsatt pigg och kontra de första fem så är förhållandet nu det motsatta. Fyra av fem kilometrar gör jag på runt 4:50-tempo, den femte på strax över fem minuter. Kanske kan jag börja ta in lite tid ändå?
10 kilometer passeras på 49.34 (sträcktid 24.36).
10-15 km
Efter att milen passerats, och även markeringen för halva halvmaran, börjar det för mig kanske tyngsta avsnittet. Och det sitter nog mest i huvudet. Allra helst i år, med vetskapen om min genomklappning just precis här förra året. Benen börjar kännas stumma men jag gör allt för att tänka bort det. Det fungerar. Nu är det bara den där andra bron kvar…
Göta Älvbron är en lurig jävel. Många tänker att Älvsborgsbron är jobbig men där har man redan gjort mycket av stigningen när en springer på vid brofästet. Göta Älvbron däremot, där tar man sats från botten och kutar hela vägen upp. Ja, man springer faktiskt ner några höjdmeter precis innan man svänger upp på bron.
Benen känns ändå starkare än jag minns dem från förra året och rätt som det är så har jag nedförslut igen, ner mot nästa femkilometersmarkering och en välförtjänt vätskekontroll. Ändå har tempot dalat markant och matteprocessorn i huvudet jobbar febrilt med att klura ut en tänkbar tid för målgång.
15 kilometer passeras på 1.15.36 (sträcktid 26.02).
15-20 km
Med mig i min midjeväska har jag, förutom mobilen, en liten gel-förpackning. Jag har aldrig tidigare testat de här (true story) men efter vätskekontrollen vid 15 kilometer, och innan det lätta motlutet på Avenyn, tänker jag att ”Nu är det väl ändå dags?”.
Som sagt. Aldrig testat. Gelen blir som klister i munnen och jag har inte en enda droppe vatten kvar att skölja ner den med. Jag kan knappt spotta ut den på grund av konsistensen. Den smakade väl inte bedrövligt men ack så orutinerat att ta den efter vätskekontrollen och inte före. Röven.
Jag får ett lätt psykbryt och nu börjar det blir överjävligt tungt. Det är i ett hasande, nästan sexminuterstempo, som jag tar mig upp till Poseidon, går några meter medan jag öser i mig vatten och sportdryck. Jag highfive:ar några ungar längs banan och börjar bryta ner den återstående tiden i molekyler.
Kom igen nu, fyra kilometer kvar! Max 23 minuters jobb av mitt liv! Det är ingenting! Kör nu!
På Vasagatan får jag uppenbarligen lite fart under fötterna. I alla fall om man ska tro bilderna som bror fångar när jag kutar förbi honom vid 18 kilometer. Jag ser pigg ut. Men bilderna ljuger. Jag är inte ett dugg pigg. Alls. Någonstans.
Vid 19 kilometer ser jag de första personerna som får sjukvård. En har ramlat och skrapat sig. Den andre är förmodligen mer om utmattning. Jag börjar själv fundera på signalerna. Men det är bara ett par kilometer kvar nu…
20 kilometer passeras på 1.44.26 (sträcktid 28.50).
21 kilometer och målgång
Sista kilometern är lite av en dimma. Jag vill bara i mål och fantiserar om att jag kan ta in massa tid och i alla fall kunna göra en sub-1.50-tid. Benen är bortkopplade och huvudet försöker frenetiskt ta mig upp för sista backen innan Slottskogsvallen. In på upploppet. Löparbana under fötterna. Om jag varit knappt en sekund snabbare per kilometer hade jag grejat det…
Klockan glömmer jag ändå bort när jag passerat mållinjen. Den tickar vidare i ytterligare en halvminut innan jag kommer på att jag borde stänga av den. 1.50-nånting. Balansen är ganska skral och jag vinglar mig framåt i målfållan, stannar till och sträcker på benen, ber ynkligt om vatten av en funktionär och svarar ”…jag vet inte… eller ja, typ” på frågan om jag mår bra.
21097,5 meter passeras på 1.50.16.
Post-race
Samtidigt som jag går i den långa kurvan mot medaljuthämtning, en banan, kexchoklad och skugga så hinner jag faktiskt njuta. Göteborgsvarvet är avklarat, jag mår förhållandevis bra, stämningen är ypperlig och det är ju helt galet bra väder. Jag är hysteriskt trött de första minuterna efter målgång men återhämtar mig i huvudet ganska snabbt ändå.
En och en halv timme efter målgången är jag duschad och klar. Maria är på väg in i mål så jag passar på att möta upp henne under sista kilometern och jaga på. Hon persar med över fyra minuter. Jag möter upp Robert också, som kutat runt längs banan och fotat. Vi sätter oss i gröngräset utanför Frölundaborg och äter lite pannkakor innan vi börjar gå in mot stan igen. Skaka loss lite muskler, röra på ömma ben, njuta av Göteborg.
Noteringar från Göteborgsvarvet 2018
- Jag testade Garmin LiveTrack under loppet, vilket innebär att folk kan följa mig på en karta under loppet med tider, mellantider och allt annat kul (kräver en klocka som har stöd för det, samt Connect-appen i mobilen). Det fungerade, utifrån vad jag hörde, riktigt bra. Kul och snäppet vassare än Varvets egna mellantider per SMS var femte kilometer.
- Energi-gel. Säkert jättebra. Om man tar den innan vätskekontrollen och inte efter vill säga.
- Att Varvet-mässan numera håller till på Svenska Mässan inne i stan, istället för ute vid Slottsskogsvallen, är riktigt bra.
- Jag tycker ju att jag borde kunnat greja en bättre tid, men jag vet inte riktigt varför jag inte gjorde det. Dagsform? Tja. Värmen? Tja. Febern veckan innan? Tja. Mycket träning? Tja. ”Fel” träning? Tja. Det går säkert att bryta ner det där i molekyler. Också. Å andra sidan. Jag är en glad motionär som gör Varvet på en egentligen helt okej tid. Men det är ju den där tävlingsdjävulen som också vill ha uppmärksamhet emellanåt.
- Var det här det ultimata publikvädret? Kanske. 200.000 människor stod det längs banan i alla fall och det tackar jag som löpare för. En av alla saker jag älskar med Varvet.
Det var det. Men jag har inte fått nog. Nästa år tänker jag göra mitt tolfte Göteborgsvarv och putsa till siffrorna lite. Inga konstigheter. Vem är med mig?
Wow grymt bra jobbat!!!! Heja dig!!!! Vi ses väl ikväll kram
Tack Lina! Och kul att ses igen! 🙂
Jag är med dig! Var i göteborg veckan innan och har träffat en löpkompis från göteborg som springer nästan varje år som har boende nära slottskogen och allt.
Lustigt hur lopp liknar varann ändå, jag sprang blodomloppet 10 km igår och hade samma svackor mot slutet som du hade när det var några km kvar, men jag har också sprungit halvmara och då är man liksom ganska fräsch efter en mil!
Notering på noteringarna: gel är fantastiskt om man har övat på det innan.
Grymt jobbat! Nu ska jag läsa marias också, älskar race reports 🙂
Härligt Johanna! Då ses vi på startlinjen nästa år, jag noterar det här. 😉
Gel lär jag nog testa igen. Fast i omvänd ordning. Nu borde jag inte vara orutinerad längre. Hehe.
[…] jag sedan varit semiturist. Tänk att bo mitt i stan. Köra tabata-intervaller i Slottsskogen och springa längs blå linjen. Äta (för många) luncher och middagar ute. Slappa en sväng på klipporna på Saltholmen. Åka […]
[…] av Kebnekaise. Efter Keb är nog det här det jobbigaste jag gjort. Då inkluderar jag maraton, halvmaror, Lidingö och andra […]