Hej Røros – vilken norsk jävla idyll!

Sommarens första roadtrip. Och dess första morgon. Tältet packades ihop lite senare än planerat. Av någon anledning råkade det bli sovmorgon. De gånger en vaknat närmare klockan tio efter en natt i tält kan jag nog räkna på ena handen. Om det ens har hänt tidigare. Någonsin.

Efter frukostbestyr på campingområdet, och invigning av det nya Primus-köket som inhandlats, lämnade vi Vemdalen och rullade västerut. Förbi Funäsdalen och Tänndalen. Mot norska gränsen. In i våra grannars fjällvärld.

Och så möttes vi av den norska idyllen mitt där ute i ingenstans. Røros. Den lilla norska träkåkstaden, gruvstaden med anor från mitten av 1600-talet. Vars hela centrumkärna är kulturmärkt och på UNESCO:s världsarvslista från det där berömda året 1980. Ett perfekt stopp för lunch efter ett par timmar i bilen och med ytterligare tre-fyra till dagens mål nere i Spiterstulen.

Det var lite som att vandra omkring i en saga av valfri nordisk författare. Trähusen med sina matbutiker, där traktens lokala delikatesser samsades om utrymmet på hyllor och i diskar. Just mat är något som Røros också är känt för och hade vi haft mer tid hade ett matsafari helt klart funnits med i planeringen.

Nu blev det som sagt ett improviserat stopp på knappt två timmar. Just här och nu, med ett annat mål i sikte, räckte det för den här gången. Men med mer research och andra planer så är jag inte främmande för att åka över gränsen igen. Det känns som att det ligger en dold skatt här ute i fjällvärlden.

Røros heter den.

5 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

Lämna en kommentar.
Skriv ditt namn här.