Förra veckan alltså. Jag vet. Den är historia nu men jag måste nog få skriva av mig lite ändå (för den avslutades ändå väldigt bra, mer om det längre ner). Efter en natt mot tisdag med bedrövlig sömn på knappt tre timmar så var resten av vardagsveckan nästan förstörd. Allt gick mot mig. Det var som en fis i medvinden. Som liksom inte släpper taget.
Jaja, ni som är småbarnsföräldrar och har sådana där tretimmarsnätter varje natt behöver alltså inte lämna en kommentar om det. Jag fattar. Det är inte synd om mig. Och så vidare.
Så. När energin är tom så blir så mycket annat lidande. Humör. Träning. Jobb. Allt. Jag avbokade träningspass på löpande band och orkade inte ens researcha min nästa resa som är tre veckor bort. En förkylning låg och lurade runt hörnet när andra i hushållet var däckade i snuva och hosta.
Släng på en trasig diskmaskin och en reparatör som inte behagade att dyka upp. Att handdiska med en matbloggare i huset… well, kvällarna var i alla fall räddade.
Men även bajsmackeveckor når tillslut sin ända (så att säga). I det här fallet i lördags. Typ -13°C ute. Ymnigt snöfall. Jag klädde upp mig i mina finaste löparkläder, struntade i broddarna på skorna (som mest ställt till problem i vaderna det senaste) och stack ut på Frösöns vita vidder.
Snacka om terapi.
Uppe på berget låg snötäcket tjock på granar och tallar. Med halsduken upp över haka och näsa drog jag runt Frösöberget och skrapade ihop 12 kilometer i mysigt lunktempo, med tillåtelse för fotostopp. Jag sprang för första gången på länge med musik i öronen och lyckades få in någon filmmusiksspelista i Spotify. Jag kände mig som en jävla superhjälte när den pampiga musiken förgyllde hela passet. Run Dryden, run!
Det var sån jävla terapi att jag gjorde samma sak på söndagen, då med bror i sällskap.
Och så fick även den där skitveckan ett fint slut. Och det var faktiskt dit jag tänkte komma med det här inlägget. Inte mer än så. Jag bjuppar på lite bilder från helgpassen också så att ni kan få en kort hint om vilket paradis det var att jogga runt i.
Världsklass, sanna mina ord!
