MÅNDAG. En sista förmiddag i Singapore. Innan jag packar ihop för den här gången tar jag en rundtur i de närliggande kvarteren. Ett köpcentra jag knappt hittar ut från. Lite semi-shopping (läs: kalsonger, för att klara hemresan). En extra promenad i solen och värmen. Svetten rinner precis som vanligt de senaste dagarna.
Att inte hitta ut från köpcentran. Alltså. Min inbyggda GPS är det inga som helst fel på. Jag hävdar att jag har ovanligt bra lokalsinne. Men så fort jag tappar täckning, det vill säga inomhus där jag snurrat runt några varv, så får jag svårt att lokalisera mig.
Ut hittade jag i alla fall och när jag tillslut checkat ut från mitt kapselhotell så tar jag första bästa tunnelbana ut till Världens Bästa Flygplats. Jag har ju på agendan att upptäcka den så jag åker ut i god tid.
Att spara det nästan bästa till sist
I många fall är ju hemvägen det som är tråkigast med hela resan. Jag har lagt upp det på motsatt sätt och sparat det kanske bästa till sist. I min hand har jag, efter att jag checkat in väskan, mitt boardingkort. Till Qsuite.
Svetten från förmiddagen har torkat in, kläderna känns ganska ofräscha. En biljett i businessclass innebär loungetillträde. Och jag vet att det finns både dusch och mat där. I handbagaget har dessutom jag bekväma extrakläder för två långa flygresor. Ibland älskar jag när planeringen bara sitter.
En halvtimme och en välbehövlig dusch senare sitter jag i SATS Premier Lounge på Changi Airport och äter lite mat. Ett par timmar till avgång och jag har faktiskt hoppat över upptäcksfärden på flygplatsen, som jag annars sett fram emot. Jag får sonika åka hit igen.
Ytterligare en stund senare sitter jag vid gaten och väntar på att få göra den efterlängtade entrén på kvällsflygningen mot Doha. Qatar Airways. Airbus A350-900. Qsuite.
Den egna sviten i Qsuite
Även om Qatar inte är själva med sviter så är det här i alla fall unik upplevelse. För mig. Min alldeles egna svit och säte 5A väntar på mig och jag blir introducerad både till kabin, sviten och givetvis ett glas champagne.
Flygresan i sig är bättre än jag anat. Att kunna skärma av resten av kabinen med dörren till sviten ger känslan av att jag sitter själv på 40000 fot. Maten är superb, komforten är världsklass och servicen är bästa tänkbara. Då ursäktar sig ändå min personliga värd Anna när hon för andra gången på en kvart pratar precis när jag filmar inför min kommande tripreport.
Jag får till även ett par timmars sömn. Lite motvilligt, eftersom jag helst inte sover bort sådan här kvalitetstid. Men så ville jag testa när sätet blir till säng sängen och jag somnade faktiskt ganska omgående. Det var väl vad jag behövde får jag gissa.
En ”gratisnatt” i Doha
Åtta timmar senare, en timme in på det nya dygnet, landar jag på Hamad International Airport i Doha. En Uber-resa från flygplatsen till city tar runt 20 minuter och jag anländer det femstjärniga Marriott Marquis City Center strax innan 02 lokal tid. Singaporetid är det tidig morgon och min kropp vet varken ut eller in. Själv noterar jag kontrasterna från trångt men funktionellt kapselhotell i Singapore till lyxhotell med extra allt i Doha.
Flyger man med Qatar Airways finns möjligheten att boka en eller två nätter i Doha till väldigt förmånliga priser. Förut kunde man göra det gratis men sedan februari (!) kostar det en symbolisk summa. Jag lägger upp runt 300 svenska kronor för den här natten. Ganska överkomligt.
Att frukosten sedan kostar lika mycket är en annan sak.
En semi-tidsomställning
TISDAG. Jag unnar mig lite sovmorgon. Sviterna av gårdagen lär sitta i ett tag. Klockan är ju lite hur som helst just nu. Middagstid i Singapore. Förmiddag i Doha. Tidig morgon i Sverige. Kroppen har nog lite av varje just nu, eftersom jag inte varit hemifrån i mer än en vecka.
Det blir sen frukost och framåt förmiddagen släpper jag ut mig själv under en klarblå himmel i Doha. Temperaturen är behaglig, runt 20-strecket och den där ihärdigt fuktiga luften från Singapore är historia.
Jag lägger inte jättemycket engagemang på det här snabbesöket i Doha. Jag gör ett par timmar längs strandpromenaden, Doha Corniche, där jag får se lite skyskrapor och glaskomplex. Känslan är dock att jag borde bott närmare Souq Waqif och Museum of Islamic Art, för att få ut lite mer av stan. Jag noterar det för eventuellt framtida besök.
Edgen med businessclass
Hemresan är bara lite drygt halvvägs och jag ska vidare mot Stockholm senare på eftermiddagen. Det blir ännu en Uber, från hotellet till flygplatsen. Och nu får jag verkligen fram edgen i min business-biljett med Qatar. Det är alltid lite bättre att resa business från ett bolags hemmabas.
En egen entréhall. Helt egen incheckning. Helt egen säkerhetskontroll. Och i det närmaste helt folktomt. För att inte prata om Al Mourjan Lounge. Den är stor som hela Åre Östersund flygplats, kliniskt inredd med luftiga miljöer och sköna soffor och fåtöljer. Kaffet smakar utsökt och restaurangen har fullservice en trappa upp.
Men jag sparar mig. Jag vet att jag får mat på flighten. Och mer där till. En stund senare sitter jag på säte 3A, med ett glas champagne i handen. Njuter av min andra rutt i Qatar Airways Qsuite, som är så nära First Class man kan komma för att vara business. Därifrån ser jag sedan Doha försvinna under vingarna i en magnifik takeoff.
Resan hem mot Stockholm ägnar jag åt att redigera bilder från Singapore, äta enastående maträtter, dricka ett fantastiskt vin, titta ut på bergen tolvtusen meter ner, klämma på en film, äta lite mer och bara njuta av stunden. Jag är nämligen mitt inne i en av mina bästa flygresor någonsin.
Från A350 till fallfärdig 737:a
Solen sänker sig tillslut utanför mitt fönster. Resan till Singapore går mitt vägs ände och kvar har jag snart bara en nätt liten timmesflygning från Arlanda i Östersund. Det är ingen underdrift att en SAS Boeing 737:a från tidigt 2000-tal känns både trång och fallfärdig i jämförelse med mina flygupplevelser det senaste dygnet.
Men visst har vi väl pratat om det där med kontraster förut? Om hur fantastiska de är och hur synen på tillvaron vidgas tack vare dem?
Precis. Jag tänkte väl det.
