
Det finns en gräns även för mig. När tålamodet är slut. När orken tryter. När motivationen är inte är kvar. Och då spelar det mindre roll om kärleken i relationen tynat bort under en längre tid. Eller om en plötslig stormvind dragit upp även de djupaste rötterna och flytt i virvlarna bortåt horisonten. Med alla känslor som man under årens lopp byggt upp. Borta och förlorade. När allt man står kvar med är minnena, glädjestunderna, de tunga timmarna – och besvikelsen över att saker och ting inte blev som man tänkt.
Jag har varit i båda situationerna tidigare i livet. Jag är där nu. Och jag behöver en paus. Här. Nu. Innan jag gör något förhastat och säger något dumt som jag inte kan stå för. Innan jag faktiskt bestämmer mig för om uppbrottet är på riktigt. För ingenting varar för evigt sägs det. Men det beror sannerligen på vem man frågar.
Jag ska inte byta
Man byter inte lag sägs det. Jag har reflekterat över det förut. Och jag tänker inte göra det den här gången. Heller. Jag ska funderar däremot på att ta ett break. På obestämd framtid. Men bollen ligger, bokstavligt talat, inte hos mig utan mot den klubb jag sedan mitten på 90-talet följt i med- och motgång. Ja jag talar med er, Manchester United.

Jag kan inte motivera mig själv att följa något som jag inte längre kan stå upp för. Jag har inga rimliga anledningar längre till att timme ut och timme in följa något som bara gör mig frustrerad och besviken. En klubb som skiter i sina fans. Spelare som skiter i vilken klubb de spelar i. Kalla mig medgångssupporter om ni vill. Jag kunde inte bry mig mindre.
Och så kommer funderingarna om hur det var förr. Var det verkligen Manchester United som faktiskt var grunden till kärleken? Jag är inte helt säker. Mer och mer har jag insett storheten i Sir Alex Ferguson. Ju flitigare jag är på att tänka tanken, desto mer övertygad blir jag över att det var honom jag höll på. Inte klubben. För klubben finns kvar. Men inte SAF. Och mitt intresse har med åren falnat allt mer.
Jag ska nog bryta
Nu har jag alltså kommit till den gräns då jag måste bestämma mig. Och jag har bestämt mig. För ett avbrott. Inte längre något medlemsskap i klubben. Jag har slutat följa ett stort antal United-konton på Twitter, Facebook och Instagram.
Jag bryr mig inte om att jag missar en match. Eller två, tre eller fyra. Viaplay kommer att sägas upp. Något stryktips kommer inte att lämnas in, utan då får jag istället förpassa mig till svensknätcasino.com eller andra spel och leta mer info på Casivo. Det är nya tider nu.

I morgon spelar de match. Manchester United möter Liverpool. Det här har varit minst två matcher per säsong som jag genom åren, sedan slutet av 90-talet, sett fram emot. Älskat. Hatat. Suckat inför. Jublat för efter. Som byggt förväntningar. Skapat känslor. I morgon kommer jag inte att titta. Och det är inte för att jag inte kan, för vill man så kan man. Utan det är för att jag inte vill.
I need a break. From us. Som Rachel skulle sagt.
[…] arrangerar alltså en turnéring i min favoritsport (mer eller mindre, vi har ett litet komplicerat förhållande jag och fotbollen sedan några år tillbaka) och den här veckan inleder jag med några spaningar […]