CYKLA I SKÅNE – DAG 2. Vi vaknar upp i vårt spartanska sovrum, dagen efter våra första 35 kilometer på elcykeln från Kristianstad. Frukosten är serverad och de gråtunga regnmolnen som hängde över oss dagen innan är bortblåsta. Oktobervindarna leker med trädtopparna och låter hälsa att vi kommer ha lätt motvind på vår fortsatta cykelresa söderut, med Kivik som kvällens mål. Och när man sitter på en cykel i 25 kilometer i timmen blir vinden alltid lite mer påtaglig.
Det blir precis som kvällen innan en promenad ner till havet innan vi packar ihop. Känna havsbris och tångdoft, som letar sig ner i lungorna. Kusten ändå, det är något speciellt med den och kanske blir den känslan extra stark när jag inte har den i min direkta närhet hemma i Östersund.
CYKLA I SKÅNE | Dag 1 – skånsk motvind och elcykel mot kusten
Första milen längs havet
Stora delar av dagens första mil går längs havet. Mer eller mindre. Ett par-tre gånger passar vi på att stanna till, hoppa av cyklarna, känna på sandstranden och blicka ut över Östersjön. Annars trampar vi på genom talldungar och lövskog. Vi njuter av bilfria vägar och här och var möter vi folk som promenerar i det fina höstvädret.
Vid Degeberga Sommarby, efter en dryg mil längs havet, viker vi av in mot land med skjutfältet vid Juleboda på vår vänstra sida. Vid Maglehem får vi Ystadsvägen som närmaste granne och resten av sträckan in mot Brösarp är egentligen ganska ospännande. Vi har förvisso en egen cykelbana men trafiken direkt bredvid oss är inte särskilt mysig alls. Lyckligtvis är det här ett av få tillfällen som vi faktiskt har tung trafik precis bredvid oss.
Den skånska myllan visar sig annars från sin finaste sida. I trädkronorna som hänger över skogsvägarna har sommarens gröna löv precis påbörjat sin förvandling till höstens färgsprakande diton.
Brösarps underbara uppförsbackar
Senast vi lunchade på Brösarps Gästgifveri, en stekhet sommardag för två år sedan, delade vi på en skånsk äggakaka. Ja, det var bland det godaste jag åt den sommaren men misstaget att sätta i sig en hel igen gör vi inte om. Jag har inte känt någon liknande mättnadskänsla vare sig efter eller före. Den påminde om valfri julmiddag hos mormor och morfar som barn, när man åt tills man storknade.
Det blir en lättare lunch den här gången och med lagom lyxig känsla. Bland finklädda lördagsgäster och vita dukar ramlar vi in med 30-litersryggsäckar, batterier till cyklarna, funktionskläder och hjälmar.
Sydostleden går allt annat än raka vägen till Kivik. Dagens största ”omväg” blir genom Brösarps backar, vilket vi så klart är tacksamma för. Sträckan ut från byn och bort mot Bertilstorp är magiskt vacker med lövskogen som hänger tätt ovanför vägen.
Vi är så klart också tacksamma för valet av just elcyklar. Det är en fröjd att kunna sitta ner och cykla, trots de massiva uppförsbackarna vi trampar oss igenom. Och att Skåne är flackt är nog en av de sämsta myterna som jag hört talas om.
Ravlunda, Fritiof och gravstenen
Efter några riktigt fina nedförsbackar cyklar vi av Sydostleden i Vitaby. Istället för den raka och korta vägen ner till Kivik vill jag omväga oss förbi Ravlunda kyrkogård för att hitta en välkänd grav, vars sten är något i den mer udda skolan.
”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972.”
Jag pratar om Fritiof Nilsson Piraten, en man jag egentligen inte alls är särskilt bekant med men som en gång i tiden myntade ett av mina favorituttryck, som går att använda oftare än man tror.
”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.”
Kyrkan och kyrkogården ligger vackert belägen på en liten höjd och vyerna är magnifika med sina oktoberfärger. Det skånska landskapet åt ena hållet och Östersjön åt det andra, allt medan solen sakta makar sig ner bakom träden i väster.
Sista enkla milen ner till Kivik
Från Ravlunda är det raka vägen ner till Kivik, enkel och fin cykelled längs med väg 9. Precis i början av byn stannar vi till på det egendomliga men fina Cake Cowboy och unnar oss lite (svingod) lakrits och köper även på oss lite annat i shoppen. Sedan tar vi de sista hundra meterna ner mot Hanöbris.
Ja, vi har alltså ett rum bokat här, på Hotell Hanöbris alltså. Det visar sig vara ett charmigt 60-talsinspirerat ställe där man verkligen har tagit konceptet hela vägen in i kaklet. Eller kanske mer tegelväggen. Möbler, inredning och även de minsta av detaljer. Känslan sitter verkligen i både väggar och tak och det som kanske till en början ser omodernt och tråkigt ut blir snarare helt tvärtom. Charmen!
I Kivik möter vi också upp min far och hans sambo, som tagit bilen ner från Trollhättan. Vi ska passa på att hänga lite när vi ändå ”är i krokarna” (bara 40 mils bilresa för dem) och har planer för både kvällen och dagen därpå. Och kvällen ja, den rundar vi av på restaurang Buhres nere i hamnen. En supergod stekt sill med potatismos och en flaska vin att dela på sitter perfekt efter dagens 55 kilometer på cykel och en kort löprunda i Kivik.
Vi somnar tillslut ovaggade och är redan preppade och peppade för nästa dag på Österlen.
Ah, var det där graven fanns, då var vi ju inte så långt ifrån på vår vandring. Pappa pratade mycket om den gravstenen både innan vi åkte och efter. 🙂
Lite så för oss också! Jag kände till den sedan tidigare men hade inte riktigt koll att det var Ravlunda och att Ravlunda ligger där det ligger. Värt omvägen, men kanske enklare att göra en sån omväg på cykel också än till fots. 🙂
[…] kortaste minns jag glasklart. Den gjordes i Kivik efter flera mil på cykel. Vi gjorde inte mer än vi behövde den dagen men ändå 1,64 kilometer för att vara på den […]