Helsingborg Halvmaraton – race report (2022)

Skåne verkar vara lite av ett favoritlandskap hos Maria och mig. Förutom våra cykelresor så var vi så sent som i slutet av juli nere i Båstad för det stentuffa Bjäre Trailrun, där vi sprang upp och ner för Hallandsåsen fler gånger än vad som egentligen var rimligt. I början av september var det det dags igen. Den här gången stod Helsingborg Halvmaraton på agendan, ett lopp som jag aldrig tidigare har sprungit.

Flera lopp under dagen

Arrangemanget heter Helsingborg Marathon och huvudnumret är dess maraton. Det löps även både en stafett och ett charmigt lite lopp för barnen.

LÄS MER | Officiell sajt

BILDERNA | Samtliga bilder i det här inlägget används med tillstånd av respektive upphovsperson, inklusive organisationens fotografer.

Ambitionerna med Helsingborg Halvmaraton

De två senaste åren har jag slaktat mina gamla rekord ett efter ett. Min tidigare bästa tid på halvmaran var från 2015 (1:39:28), vilket jag kapat med typ en kvart. Det har dock skett på inofficiella och ej kontrollmätta tillställningar. Förra årets 1:25 utgick till exempel helt från min träningsklockas distansmätning. Vi vet ju sedan tidigare att dessa uppgifter kan diffa både en och två (kilo)meter. Med det sagt blev Helsingborg Halvmaraton min första officiella halvmara på fyra år. Upplagt för ett nytt personbästa alltså men hur nära 1:25 skulle jag egentligen kunna tänkas komma?

Med ett sånt mindset var det ju bara att lägga uttryck som ”rörelseglädje”, ”njutlöpning” och ”walk in the park” åt sidan. Helsingborg Halvmaraton skulle bli jobbigt och jag gick kort och gott all in:

• 🥉under 1:39 (nytt officiellt personbästa)
• 🥈under 1:35
• 🥇 under magiska 1:30 (sub-90)
• 💎 under 1:25

Pre-race och frukost i god tid

Så här fungerar jag: ska det pressas tider måste jag äta tre-fyra timmar innan start samt hinna gå på muggen. Helsingborg Halvmaraton var så klart, med mina ambitioner om snabba tider, inget undantag. Med ett startskott 09:30 var det bara att kliva upp halv sju och få i sig en tallrik fil med flingor, vilket jag vet att min kropp fungerar bra på. Vi hade också valt ett hotell mitt i stan så därifrån till startområdet var det bara några minuters promenad. Optimalt!

Trång start och ambivalenta första 10

På grund av en akut sista-minuten-piss bara sju minuter innan start landade jag en bra bit bak i startfållan, kring 2:10-gruppen. När startskottet gick fick jag därför, efter en lycka-till-puss av Maria som stod vid sidan, stångas med en ganska trång startgrupp.

Efter Södergatan och två kilometer började det glesa ut en aning. Både 1:40 och 1:35-farthållarna passerades inom loppet av en kilometer och här kom även uppförsbacken Bergaliden, på pappret loppets kanske mest utmanande del. Tempot var fortfarande inte riktigt i fas så det var bara att koppla på det där berömda tålamodet, vilket kanske inte hör till mitt personliga expertområde. Rusa lugnt. Hitta flow. Få in flåset.

Efter just halvmilen började det hända grejer, trots en ganska beskedlig hålltid på drygt 21 minuter. Banan flackade ut, det blev allt glesare med löpare och det blev betydligt enklare att hålla ett något högre tempo. Redan efter sju kom jag dessutom ifatt 1:30-farthållarna och i den klungan låg jag kvar i drygt en kilometer…

…men alltså, det kändes som att jag hade mer. Jag gled ut på sidan, la i en liten miniväxel till och lämnade gruppen långsamt men tydligt bakom mig. Det var inte bara farthållarna jag lät se min rygg utan även guldtiden, innan vi ens passerat en mil. Jag kunde nästan ana lite diamantvittring där i löpsteget ut mot Sofiero.

10 km passerades på 41:16 med en km-tid på 4:07. Ingen diamantmässig tid men å andra sidan god marginal till guld.

Andra milen

”Vi springer lite för fort, vi tar det lugnt så att vi har krafter kvar till en tyngre passage framöver!” hörde jag 1:30-farthållarna en bit bakom mig vid milpasseringen. Jag sprang och funderade på vilken del av banan de menade eftersom jag ändå studerat banprofilen hyfsat noggrant inför loppet.

Och visst, de kurviga cykelvägarna bortåt Pålsjö Slott och Drömskogen var kanske inte ultimata för ett högt tempo men särskilt jobbiga i den bemärkelsen vet jag inte om de var. Naturskönt däremot, det var det. Genom små gluggar i skogen såg man ut över Öresund och Danmark på andra sidan vattnet.

Rolig grej förresten. Eller snarare miss. Någon hade bytt plats på kilometerskyltarna 12 och 13. Jag var tvungen att titta på klockan två gånger för att greppa var jag faktiskt befann mig när 13 plötsligt dök upp vid 12.

Sträckningen genom Sofiero bjöd inte på enbart på vacker löpning. Grusvägarna gjorde det också en smula tungsprunget och de där 16 kilometrarna i benen började verkligen kännas nu. När 17 kilometer passerades var Sofiero avklarat, vid utfarten mötte vi löpare vid 14 och nu kom det som jag längtat efter hela dagen. Den långa raka Tinkarpsbacken!

En lång och härlig nedförsbacke bjöd verkligen in till att öka tempot. Att här ligga på 3:50 kändes knappt jobbigt. När backen planade ut kom vi ut längs strandpromenaden nere vid havet. Här mötte jag, och alla andra, väggen. Väggen av motvind. En sista prövning inför målgången som vi alla kunde skymta två kilometer bort.

Och se på fan, andra milen bjöd minsann på en negativ split. 40:01, över minuten snabbare än första milen. Just här tittade jag inte ens på klockan eftersom jag var lika tvärsäker på att greja guldtid som att jag inte skulle greja diamanten.

Målgång och en riktigt snabb spurtduell

Eftersom jag rekat målgången kvällen innan visste jag vad som väntade. En lång raksträcka längs havet men med en ihärdig vind som som satte oss på ett sista prov innan mållinjen. Jag fick sikte och häng på en liten klunga och det hela mynnade ut i en härlig och framförallt snabb spurtduell.

Och jo, jag var ganska tvärsäker på en seger i klungan när jag de sista hundra metrarna låg längst fram. Döm dock om min förvåning när Calle smög upp bredvid, la i en växel till och gled om. Jag försökte göra det samma men bara ett par-tre meter från mållinjen fick jag se mig besegrad i den här spurtduellen (sorry Calle, men jag slog dig på totaltiden).

Jag älskar spurtdueller lika mycket som jag hatar att förlora dem.

Sluttid? 1:25:29! Jag blev 6:a i min åldersgrupp och sprang in en näsan osannolik 36:e plats på hela halvmaran. En knapp halvminut från diamanttid och en hel hög med minuter tillgodo på guldtiden. Vi kan väl sonika kalla det för en oslipad diamanttid och så tar jag sikte på sub 85 nästa år. Friskt jävla supernöjd var och är jag i alla fall. Ett nytt, fint, färskt och underbart officiellt personbästa på en äkta halvmaradistans!

Post-race

Efter att ha krälat lite på marken och fått ner den värsta pulsen tog jag emot medaljen och mötte upp Maria, som på andra sidan stängslet nästan blev lika till sig som jag själv över den utomordentligt fina tiden. Sedan passade jag på att norpa lite energi och utbudet var det verkligen inget fel på. Bananer, apelsiner, energibars, godis, vatten, alkoholfri öl och säkert något mer som jag inte kommer på just nu.

Jag dröjde mig också kvar lite i målområdet och där satt minsann Calle, som spöade mig i spurtduellen, och såg nöjd ut. Vi pratade, skrattade och gratulerade varandra till fina tider (han hade sub-90 som mål!) innan vi försvann i löparvimlet. Jag träffade också Björn, som gjort en enastående löparkarriär på senare år och som nästan grejade sub-80 på Helsingborg Halvmaraton. Imponerande!

Helsingborg Halvmaraton – allt som allt

Så, ska man summera hela kalaset kanske? Klart jag ska. Halvmaran bestod mestadels av asfalt med korta inslag av grusvägar genom Sofiero och stiglöpning kring Pålsjö. Energi- och vätskestationer fanns var tredje kilometer, funktionärer stod där det behövdes och det fanns gott om åskådare längs banan. Och! Med sin ringa storlek, blott 800 startande på halvmaran, så levererades ett arrangemang som vida slår andra och större lopp när det kommer till service. Jag blev faktiskt imponerad över hur väloljat allt kändes!

Och vilken dag det blev sen. Från att knappt hört talas om Helsingborg Marathon och dess tävlingar till ett av de roligaste lopp jag sprungit. Jo, ja, det kan jag ju så klart tacka resultatet för och kanske med nyhetens behag så här en vecka efteråt. Men, jag hyser faktiskt beundran för både arrangemang och bansträckning så det här var, om jag får bestämma, första men inte sista gången jag sprang här.

Med allt det här sagt så blev det här en riktigt fin löparhelg och jag har både mig själv och Helsingborg Halvmaraton att tacka för det. Ett sista tack skickar jag så klart till Maria, som bistod mig vid sidan av loppet från tidig uppstigning till en fin puss vid målgång.

Det är änna kärlek det!