Vi var faktiskt ute på Storsjöns blanka och frostsmyckade is redan på onsdagen, när Jämtland visade sin vintermagiska sida på allra bästa sätt. Några långfärdsskridskor hade vi dock inte med oss då. Istället tog vi revansch och åkte ut i lördags, trots att det hunnit ramla ner ett tunt lager med fjäderlätt pudersnö. Vi klickade på oss våra långfärdsrör och tog våra första stapplande skär på den snötäckta isen och likt Bambi gled vi sakta ut på den frusna sjön.
Det är en sagolik känsla att få glida fram så här, till ljudet av våra skridskoskär och den sjungande isen. För is är ju ett högst levande material. Det knakar. Den spricker. Den låter. För en ovan, som jag trots allt är, låter det emellanåt skrämmande men med vetskapen att det är säkert fem-sex-åtta centimeter under oss går det ändå känna sig trygg. Att dessutom åka i spåren av andra åkare gör upplevelsen ytterligare lite bekvämare mentalt.
Efter några kilometers åkande mötte vi upp några vänner där ute på isen. Det blev lite fika, frusna tår och skitsnack medan solen sjönk ner bakom träden. Sedan begav vi oss hemåt för att tina upp och egentligen behöver det inte vara svårare än så här. En kort bilresa från Östersund. En par timmars frisk luft och dagsljus. Frost på mössan och frusna kinder.
Och så fick jag en tur på långfärdsskridskor igen. Förhoppningsvis blir det fler sådana här dagar under vintern. För vintersäsongen har ju faktiskt bara har börjat.
