Va fan, vi är ju på charter?!

Ibland är saker inte vad de verkar. Den senaste veckan har vi befunnit oss på den fantastiskt vackra Algarvekusten, längst ner i södra Portugal. Mitt allra första besök i Portugal faktiskt. Eller så här. Vi reguljärflög till Faro med SAS, blev mötta på flygplatsen av våra golfvärdar och shuttlade till hotellet i Vilamoura. Det här mer eller mindre spännande stället har sedan varit vår bas för veckans aktiviteter. Och aktiviteter i det här fallet är alltså golf.

So far, so good.

En av kvällarna stod vi på balkongen med varsitt glas vin och tittade ut över grannskapet. Poolen åtta våningar ner. Solstolarna. Tennis- och padelbanorna. De andra hotellen strax bredvid. Havet några hundra meter bort. Och de vita husen i fjärran som tillsammans bildar de trånga gränderna i Quarteira. Tidigare på kvällen hade vi dessutom upplevt den närbelägna marinan i Vilamoura med alla sina restauranger, pubar, inkastare, lyxiga båtar, exklusiva mäklarfirmor och diverse turistbutiker. Plus alla britter och skandinaver vart än man vände huvudet.

”Ja alltså, det är ju ändå lite schablonbilden som infrias här…” sa Maria och smuttade lite på vinet. Fast än vi inte hade pratat om det tidigare eller ens tagit orden i vår mun så var det där och då det gick upp för mig. För ja. Det var alldeles för många check på listan för att kunna ducka.

Vi är ju på charter?!

Okomplicerat charterförhållande

Mitt förhållande till charterresor är inte särskilt komplicerat. Jag har har helt enkelt bara varit på ett par stycken, den senaste för tjugoett år sedan. Konceptet har i princip aldrig tilltalat mig. Och gör det fortfarande inte i den meningen som klassisk charter innebär. All-inclusive, paxad solstol, Bamseklubb, glassmaskin och svenskt kaffe på hotellet. Jag mår lite semi-dåligt vid blotta tanken.

Vad är då jag för översittare att racka ner på ett koncept som uppenbarligen fungerar för väldigt många människor? Well, jag är på intet sätt nedlåtande till charterresorna i sig. Visst finns det mycket man skulle önska att folk tänkte annorlunda kring men jag respekterar också att man köper något som är paketerat och klart. Alla har inte tiden, orken eller kunskaperna att grotta ner sig i flygtider, hotellefterforskningar eller aktiviteter på plats. Jag har oftast både tid och intresse och därför har charter fallit bort.

Tills nu.

Nu har ju det här inte varit en charter i klassisk bemärkelse. Jag och Maria har med råge sänkt medelåldern i vår grupp av golfresenärer. Bamseklubben har lyst med sin frånvaro och det enda som jag själv har vallfärdat till har varit espressomaskinen vid frukosten. Paketet med reguljärflyg, bokat hotell och fixade greenfees var en enkel inkörsport för att på ett enkelt sätt kunna ta mig ut och spela golf i november. Det enda jag har behövt förhålla mig till är busstiderna från hotellet, när jag ska slå ut från första tee och att hålla igång vår runstreak.

Lugnt. Skönt. Stilla. Och enkelt. Som en charter ska vara sägs det. Sedan återstår det väl att se om jag bokar fler, men förvånas icke om jag peggar upp på en ny golfbana med en paketresa i bakfickan nästa år. Men Bamseklubb och paxade solstolar överlåter jag fortfarande åt andra.