Toppen av Mount Everest (och lite till)

Ni som har hängt med här ett tag vet ju att vi redan förra sommaren drog igång Ladängen Everest. Alltså, att göra lika många höjdmeter från havsnivå till toppen av världens högsta berg fast i en lokal version hemma på Frösön. För er som inte hängt med så handlar det alltså om att springa upp i skidbacken Ladängen tillräckligt många gånger för att nå 8849 höjdmeter. Ladängen i sig är 78 höjdmeter så det krävs 114 vändor upp för att komma i mål.

Den här säsongen hakade Korpen på, inte bara i Östersund utan i hela Sverige! Kalaset drog igång i slutet av maj och vi hade fram till sista oktober på oss. Det har med andra ord varit bokslut för utmaningen och frågan är ju så klart hur det gick. Kort och gott – klen början men med en monsteravslutning!

Både jag och Maria var väldigt på i början och körde på bra de inledande veckorna. Inte lika snabbt som många andra dock, ett par-tre stycken var klara på bara några få veckor. Sedan kom högsommaren med resor och andra äventyr så då halkade vi lite efter.

Under sensommaren körde vi på igen och nådde tillslut toppen med skumpa och ståt den 20 september. Man kan ju då tänka att vi var nöjda, glada och belåtna med målet i hamn. Eller inte. Eftersom det fortfarande fanns tid att köra fler vändor och rentav gå upp i topp bland Ladängens alla deltagare så fortsatte vi ta oss upp och ner för skidbacken. 114 blev 120. Som blev 130. Och som tillslut stannade på 170, totalt 13260 höjdmeter, efter några leriga och blöta vändor sista veckan i oktober. Maria drog in på 143 (11154 meter).

Peppen!

Nu är ju en topplista på Korpen lite what-ever kan man tycka. Fast alltså. Absolut inte. Det som jag har tyckt varit betydligt roligare i år jämfört med förra året är att vi den här sommaren nästan alltid har träffat på andra som själva kör utmaningen eller som åtminstone hört talas om den.

Kanske kan det peppa andra till att göra något liknande nästa år. Eftersom Kilimanjaro-resan, som var själva grunden till hela utmaningen för oss, blivit flyttad ännu en gång så har vi faktiskt även nästa sommar på oss att köra Ladängens Everest-utmaning.

Och faktiskt. Det känns som att vi kommer att göra det. Det är inte roligt alla gånger. Det kan vara kallt, regnigt, blött och blåsigt. Men på toppen är det alltid värt det när man blickar ut över Jämtland, plus den där variationen i träningen som förmodligen gett mer än jag kan ana den här sommaren.

Tre fina fördelar med Ladängen

1. Backträning är bra grejer och det behöver knappast motiveras närmare.
2. Ett mål på lite längre sikt. Det är fint att starta en utmaning som man sedan kan jobba sig igenom hela sommaren.
3. Att träffa andra som kör. Jag må vara en semiintrovert person men att träffa på både kända och okända med samma mål i samma backe har alltid gett glada tillrop och energi. Allra helst dagarna med tveksamt väder.

Så. Fler som kört Korpens Everest-utmaning i sommar eller som är sugna nästa säsong?