Igår satte vi oss i bilen för en dagstur uppåt Bydalsfjällen som vi lite hastigt och lustigt blivit sugna på att göra. Vi gillar ju vattenfall och hade kort och gott spanat in turen upp till Storfallet. Det var så klart en chansning. Fjällen i maj är ju lite som de är med vattenflöden, snö och annat som kan sätta stopp för planerna men vi tyckte ändå att det var värt en chansning under en blå himmel och 18°C på termometern.
Vi åkte upp till och förbi Bydalens olika liftsystem och parkerade bilen vid allmän vägs ände i Höglekardalen. Resten av biten, knappt tre kilometer, skulle bli till fots. Några inledande hundratals meter längs en grusväg följt av bron över Lekarån och ganska snart ut på en stig i skogen de sista två kilometrarna. Att passera lite snötäckta stråk var inga problem och i boken vi inspirerats av skulle det vara lite blött den första biten. Även på sommaren. So far, so good.
Några hundra meter upp på leden låg det sprillans nya spänger snyggt upplagda. Dock inte utlagda, vilket säkerligen görs så fort vattenflödena är lägre. Och ja, för bara några meter därifrån tog vår vandring stopp. Den normalt sett lilla bäckens nu höga vattenflöde gjorde vår fortsatta hike pretty much omöjlig, utifrån förutsättningarna vi kom med. Visst hade vi kunnat vada oss över men utan att riktigt veta ledens status framöver så kände vi sonika inte för att chansa.
Det gör alltid lite mentalt ont att vända, oavsett det är en liten oansenlig dagstur kring Höglekardalen i maj eller när man drabbas av en snöstorm i Björkliden. Vattenfallet finns kvar även i juni. Tänker vi.
Vi tog oss tillbaka till bilen, körde nedströms ett par kilometer och parkerade ovanför den riktigt fina grillplatsen vid Bydalens värdshus nere vid Storån. Maria stekte lite kolbullar och jag kan eventuellt ha packat upp drönaren för en liten flygtur över de närmaste fjällvidderna.
Nej, vår planerade dagstur och upptäckten av ett för oss nytt vattenfall blev aldrig av. Men inte fan sörjde vi för det när vi satt och mumsade kolbullar under blå himmel med Storån i en ljudlös men strid ström några meter bort.
En sista överflygning nedströms
När vi fikat klart packade vi ihop grillgrejer, drönare och oss själva och rullade nedströms några kilometer. Vid en parkeringsficka stannade vi nu till för lite nya perspektiv. Drönarens. Dammåns smältvattenflöden är mäktiga och vi ville så klart fånga showen från luften. Det är himla häftigt att dels få andra roliga fotoperspektiv men också att hänga drönaren ett par meter ovanför den brusande forsen och få bilder som jag aldrig haft möjligheten till förut. Det här kan bli en rolig resekamrat framöver!
Tillslut så. När det tredje och sista batteriet började pipa bestämde vi oss för att det fick vara nog. Efter ett snabbt depåstopp på ICA i Hallen rullade vi vidare med nyinköpt glass och lösgodis. Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Det behöver dock inte vara dåligt. Tvärtom. En lördag i maj med klarblå himmel ovanför Bydalsfjällen blev ytterligare ett bevis på det.
Tack.
Kul med drönare! Hur långt in över fjällvidderna kan den flyga och hur högt? Tänker som rekognisering av snöläget t.ex. bakom Tväråklumparna, utan att behöva knata in i slutet av maj med skidorna på ryggen (för att se om det är tillräckligt med snö i höjden).
Det borde gå beroende på drönare, batteritid och väder. Fri sikt underlättar räckvidden och vindstilla underlättar batteritiden. Jag skickade den upp på 500 meter utan problem. En snabbmätning kring Tväråklumparna visar på 4,5 km fågelsträcka från vägen till den markerade leden väster om Getryggen och Sönner. Sen måste man upp på lite höjd också, minst 350-400 meter känns det som för att kunna få ett bra perspektiv. Kan bli gränspuck men blev nästan lite sugen på att testa nu… 😉
”Dokumentera din fjälltur med drönare – for dummies”, där har du ett förslag på ett blogginlägg 🙂
Jag noterar det! 😉