Vi har sett det här vattenfallet massor av gånger från E14, antingen på väg till Storulvån fjällstation eller när vi åkt vidare bort mot Storlien. Som en vit strimma mitt på Storsnasen har Silverfallet i Jämtland sett både mäktigt och lite ensamt ut på den sidan av berget som jag tror att många missar. Den känslan stärktes ytterligare efter att vi äntligen tog oss upp till vattenfallet som förutom en förtrollande utsikt även hyser en tragiskt historia från 1950-talet.
Bortskämdheten med fjällnära upplevelser vet egentligen inga gränser för oss som bor i Östersund. Ge oss en timme i bilen så är vi till fjälls och kan börja vandra. Släng på ytterligare en halvtimme-timme så är vi i västra Jämtlandsfjällen och ja, här hittar vi både kända och okända leder. Ni har förmodligen hört talas om Jämtlandstriangeln och Vålådalen men troligen inte Sönner-Tväråklump, Suljätten eller… tja, Silverfallet på Storsnasen.
Vandringen i korthet
- cirka 5 km enkel väg
- minst 200-250 höjdmeter från parkeringen beroende på hur högt man går vid fallet
- inleder i skog, fortsätter på myrar med spänger i varierande skick
- enastående utsikt en bit upp vid fallet
Hitta till Silverfallet
Silverfallet i Jämtland är beläget på berget Storsnasen (vars topp når 1463 meter över havet) och dess norra sida. Den enklaste starten på vandringen får man genom att parkera i den lilla fickan längs E14, precis vid bron över Enan och en halv kilometer väster om infarten till Enaforsholm Fjällgård. Vi befinner oss då 45 kilometer väster om Åre och cirka 15 mil från Östersund.
Härifrån är leden till Silverfallet skyltad, precis som lederna mot Sylarna och Storulvån. Vid parkeringen finns det en liten rastplats med grillmöjligheter nere vid forsen.
HITTA HIT | Google Maps
Att vandra till Silverfallet
Vandringen till Silverfallet är cirka fem kilometer. Man inleder med en kuperad skogspromenad innan det efter två kilometer öppnar upp sig en aning med myrmarker. Här får man också de första vyerna av både Storsnasen och vattenfallet. Leden på myrerna är i ärlighetens namn inte i något vidare skick. Det är förvisso spänger att gå på men på flertalet platser är de i undermåligt tillstånd. Man gör alltså rätt i att ha ett par bra skor på fötterna. Även skyltningen lackar lite men tack vare att man ser fallet på långt håll så är det lätt att hitta rätt.
Å andra sidan vad gäller skicket. Det känns ju lite som ett tecken på att leden inte är särskilt prioriterad. Färre människor hittar hit och incitamenten att hålla den tillgänglig är därmed inte lika starka. Är man ute efter en något mer egen vandring än de tätbefolkade etapperna kring Storulvån ett par mil bort så är Silverfallet grej of the day.
Sedan går det ju att vandra hela sträckan till Storulvån om man känner för det. Det är bara att fortsätta förbi Silverfallet och hamna på ”baksidan av Storsnasen, Tväråklumparna och Getryggen. Just den biten har jag inte gått. Däremot har jag rört mig en hel del på bergstopparna i området och ja, det är ett vackert område.
En dramatisk bergvägg som granne
Det är först när man närmar sig vattenfallet som man börjar göra höjd och då ganska snälla stigningar genom en lummig lövskog. Väl framme vid Silverfallet bestämmer man själv om man fortsätter upp eller sätter sig och tar en paus på nedsidan. När man står i botten så har man en hög och dramatisk bergvägg på vänsterhanden vilket ger en mäktig inramning på upplevelsen.
Jag kan verkligen rekommendera att fortsätta en bit till och komma upp ovanför trädgränsen. Är det en varm sommardag kan det komma sköna fläktar från vidderna vilket också håller mygg och annat otyg borta.
Vi hittade ett klippblock som vi slog oss ner på där vi både åt lunch, fikade, njöt av utsikten och fotade. Den där ”äkta” vildmarkskänslan infann sig kanske inte riktigt som på andra leder. Man ser bebyggelse, vindkraftverk, elledningar och vägar. Men så är man ju ”bara” fem kilometer från E14 så något får man ju kompromissa med när man valt en utflykt av kanske det enklare snittet. För insatsen man gör är det ändå en hänförande utsikt.
Och på tal om egentid och en enslig vandring så stötte vi under våra timmar bara på en enda person. Det var en löpare som sprang om oss och som snart var borta ur synfältet. På den punkten levererade Silverfallet absolut högsta poäng och det tackar vi så klart lite extra för.
Bästa tiden på året?
Vår vandring ägde rum i början av juli. Hyfsat torrt i markerna men också ganska litet vattenflöde i själva fallet. Vill man ha en mäktigare upplevelse är nog juni en bättre period, eller slutet av maj så länge snön har smält från leden. Är det en färgsprakande upplevelse man är ute efter är slutet av september fram i oktober ett ypperligt tillfälle.
Lavinolyckor vid Silverfallet
Silverfallet har ett par kända lavinolyckor på sitt samvete. 29 december 1999 hittades en person omkommen i en lavin som troligen gått några dagar tidigare. Här inträffade även den lavin som är Sveriges hittills värsta när sex personer drogs med och omkom den 13 februari 1957. Enligt SMHI hade det några före olyckan skett ett omslag till kallare väder efter en längre period med mild och ostadig väderlek.