Castel Sant Elmo och Neapels absolut bästa utsiktsplats

Man måste inte göra all research innan man drar på resa. Mycket går att upptäcka på plats och med det håller vi också de flesta dörrar öppna. Visst, vi riskerar att missa en del, både platser och fakta, men å andra sidan hinner man ändå inte se eller lära sig allt på en dag, vecka, månad eller år. Vi lever lite efter den devisen. Ganska skönt.

Castel Sant Elmo i Neapel (eller Castel Sant’Elmo om man ska vara petig) var en just en sån upplevelse som vi inte planerat för men som vi snabbt bestämde oss för att besöka efter ett ”dit måste ni faktiskt bara gå!”-tips från värden på vårt boende.

Ett klokt beslut skulle det visa sig, högt ovanför Neapels takåsar.

Det här är Castel Sant Elmo

Fortet ligger på en höjd som reser sig högt ovanför Neapels sprudlande gränder i Quartieri Spagnolis och Centro Storico. De första spåren av Castel Sant Elmo är från 1200-talets andra halva och dess nuvarande skepnad härstammar från 1500-talet. Dess sexkantiga skepnad som vi ser idag kom till i mitten av 1500-talet och möttes då av massiv kritik. Faktum är ändå att dess form var väl anpassad för läget högt ovanför stan, där de höga murarna med sina skottgluggar utgjorde ett gott försvar mot fienden.

Idag är det här ett av de främsta besöksmålen i Neapel och enbart utsikten gör det faktiskt värt att ta sig hela vägen hit upp.

Ta sig till slottet

Vägarna till fortet, från de stimmiga kvarteren nedanför, är flera. Det går givetvis att promenera de branta gatorna vilket i sig kan vara en upplevelse. Vi unnade oss dock bergbanan både upp och ner och den kostade inte mer än en tjuga per person och enkelväg. Resan tar bara några minuter och biljetter köper man på plats, antingen med kort eller kontanter. Det bästa är att lösa en dagsbiljett (eller mer, beroende på hur länge man är i stan) för all kollektivtrafik i Neapel. Då ingår även tåget upp till Castel Sant Elmo.

Bergbana förresten. Om ni undrar varför den inte syns på bilder eller satellitkartor så är det för att den går under jord och inte ovanför. Vi klev på vid C.V.Emanuele och kom upp vid Funicolare Centrale, vilket är tio minuters promenad från slottets entré. Det går att komma närmare slottet genom att åka till stationen Morghen istället. På vägen ner till stan igen åkte vi till Augusteo i Quartieri Spagnolis.

Entrén till slottet kostar €6 per person och betalas på plats. Kortbetalning fungerar utmärkt.

Utsikten från Castel Sant Elmo!

Jag är ju svag för utsikter och höga höjder. Finns det en sån plats i vilken stad som helst så beger jag mig gärna dit. Slott, skyskrapa eller en höjd spelar mindre roll. Salzburg har Festung Hohensalzburg, Prag har sin borg, Dubai har Burj Khalifa, Singapore har Marina Bay Sands, Östersund har Ladängen.

Och Neapel har Castel Sant Elmo.

Solen steker från en sommardisig himmel utan ett moln i sikte. Vi tar ett varv på muren och följer dess sexkantiga linjer hela varvet runt. Vesuvius dundrar upp öster stan en dryg mil bort. Tre mil söderut sticker Capri upp ur havet. Nere i hamnen, bara ett par kilometer bort ser vi Celebrity Reflection ligga inne vilket är samma fartyg som vi kryssade med i Karibien för knappt tio år sedan. Vi är faktiskt ganska ensamma här uppe och är det något jag uppskattar så är det lugna, tysta och trängselfria platser och utan några tider att passa.

Njutbart.

Lära sig stan från ovan

Det är lätt att få tiden att gå här uppe. Att gå varvet runt är knappt sex hundra meter och tar normalt sett inte särskilt lång tid. Fast när man stannar till och försöker lära sig Neapel snett ovanifrån är det lätt att klockan tickar på. På tal om det så sitter det en stor och vacker klocka uppe på borggården. Vi halkar även in i en av slottets utställningar, mest i jakten på toalett i och för sig. Maria blir tillfrågad att agera fotograf så jag ställer mig klädsamt på sidan och tittar på.

Annars så njuter vi mest av en solstekande augustieftermiddag med låg puls kontra spanska kvarteren långt där nere. Men som med allt annat så har även det här mäktiga fortet sin tid i vårt rampljus. Efter ett par timmar känner vi oss nöjda och beger oss åter mot bergbanan ner mot de spanska kvarteren.

Ja, så fick vi oss en ny utsiktsupplevelse att långtidslagra i minnet. Helt i klass med både Salzburg, Singapore och Östersund. Och mottot står kvar – finns det en utsiktsplats i en stad man besöker så ska den upplevas.

Även i Neapel.