Quitters Day, har ni hört talas? Det hade knappt jag innan jag snubblade över fenomenet tidigare i år. 2023 inträffade dagen den 13 januari (en fredag, tänka sig) men för egen del tror jag att det hände något senare. Eller kanske betydligt senare. I torsdags för att vara exakt. Sista november.
Jag är egentligen ingen quitter. Det ska gå bra långt innan jag bestämmer mig för att avsluta ett kapitel. Ibland på gott, då man ger saker och ting en second thought. Ibland på ont, då plåstret sitter på onödigt länge när jag egentligen redan bestämt mig.
På senare år har jag i och för sig försökt anamma ”kill your darlings” på lite olika sätt och det har ändå gått bra. Ni vet, kapa energitjuvar och sånt. Men att sonika bara ge upp, lägga mig platt och skita i något bara för att det känns lite jobbigt? Nja, det händer väldigt sällan och jag ger det helst en rejäl ansträngning innan mitt avgörande beslut faller.
Men nu har det hänt. Jag har sålt min plats i Vasaloppet.
Det var en rolig idé från början. Det var det. En spontan och spännande utmaning som kom lite ur ingenting, en trekvart efter att segraren i årets Vasalopp passerat mållinjen i Mora. Jag hade i och för sig redan tidigare i veckan fått en fråga om jag ville haka på och köra Vasan 2024, som peppande träningskamrat. Eftersom min tid på längdskidor varit högst begränsat sedan åren med Barnens Vasalopp när jag var 8-9-10-ish år gammal så kändes det ändå som ett roligt grepp och en ny träningsutmaning, allra helst när knät satte stopp för löpning.
Så jag anmälde mig.
Under hösten och framförallt efter min knäoperation i oktober har både rehab och det dåliga samvetet över bristen på träning legat som en våt filt och sugit energi. Framförallt knät, där det inte alls gått i den takt jag önskat, har varit en egen orsak till låga mängder konditionsträning under nästan hela oktober och november. När jag sedan inte ens kan ta en rask promenad till jobbet utan att känna svullnad så har motivationen sjunkit som en sten rakt ner i Storsjön.
Peak dåligt samvete. Främst mot Linda, som frågade mig utifrån peppande träningsbuddy och som jag ändå svor tränings- och Vasaloppstrohet till där i mars-april tidigare i år. Träning som sådan är ju mitt minsta problem. Jag kör varje dag. Men det blir ju helt knas när jag känner att skidåkningen inte är det jag borde ägna mig ut utan istället tåhävningar och benpress. Ja men kul. Inte.
I onsdags yppade jag för en kollega att jag tvekade på Vasaloppet. Ett dygn senare var min startplats såld till en av hens bekanta. Men som jag skrev tidigare så resonerar jag här lite annorlunda. Jag är nämligen ingen quitter. Jag tog istället en darling och killade den. En energitjuv som jag sparkade ut. Jag är så klart ledsen för mitt brustna löfte men om det är något pannben jag är minimalt oroad för så är det Lindas. Hon går för Klassikern. Och kommer att klara den.
Om jag ska åka Vasaloppet ett annat år? Tvek, men man ska aldrig säga aldrig. Om jag ska njutningsåka till fjälls framåt vårvintern? Lätt!
LÄS MER | 9 tips för att hålla i och ut
Men du! Inget dåligt samvete mot mig! Jag klarar mig även om jag mer än gärna high-five både före start och efter målgång. Vet att du kommer hejja järnet!
Och du kommer igen. När jag gjort Vasaloppet hade jag ändå hellre valt Kili än Vasan. Kram!
Jag hade också gärna high-five:at efter målgång. Och jag siktar på att komma igen. Vem vet, Lidingöloppet om rehaben hunnit gå bättre fram tills dess? 🙂