Jag var på konferens nyligen. Fint område utanför Stockholm och två energifyllda dagar med härliga kollegor. Mellan våra sittningar, arbete och intressanta diskussioner blev det både fika, en löprunda, bubbel vid strandkanten och middag. Svårt trevligt alltså.
På fredagen rundade vi av alltihop med en eftermiddagsfika på ställets terrass, strax innan bilarna skulle rulla in mot Stockholm och min egen hemresa till Östersund. Solen gassar på. Fikat är orimligt gott och vi pratar om lite ditten och lite datten. Strax nedanför, på den lilla strandremsan vid vattnet, sitter en svan i godan ro och njuter av sommarsolen. Idylliskt.
Åtminstone i ytterligare några sekunder.
En man kommer gåendes. Han har en hund i koppel. Vi identifierar den till en boxer. Hunden alltså. Mannen identifierar vi, ska det visa sig, som en person som föddes där evolutionen tog en paus. En sån där vars dörrmatta har högre IQ. Det visste vi inte då men själva definitionen av rövhatt lurar alldeles precis runt hörnet.
IQ som en stol
Mannen kommer ner till stranden och sparkar av sig sina tofflor. Svanen, på bara tre-fyra meters avstånd, verkar inte jättenöjd. Vi sitter på första parkett femtiotalet meter bort och hör dess fräsande och hur den ryggar upp sig för att markera sitt misstycke. Har man sett en arg svan på aningens för nära håll någon gång så vet man att man bör hålla sig på avstånd.
Mannen? Han gör tvärtom. Han släpper lite på kopplet till hunden som givetvis tackar för förtroendet och gör ytterligare närmanden mot svanen. Men nej, den verkar inte alls vilja bli best friends forever med byrackan. Skådespelet håller på i halvminuten när ett stycke hjärndött kött rycker fram mobilen ur sin ficka. Och börjar filma hela scenen.
Vi brinner av. Händer det här? Tillslut kan jag inte hålla mig utan skriker efter människan.
– ÖÖÖÖÖÖÖH! VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED?
– VA?
– LÄGG AV BARA!
Han gestikulerar frågande tillbaka och drar snabbt in hunden. Det går några sekunder innan han återigen kastar ett öga upp mot vår närvaro på balkongen. Jag sträcker ut armarna i en frågande gest. Han gör likadant med orden…
– VADDÅRÅ?
Innan han lämnar platsen går han tätt förbi svanen en sista gång, i ett tappert försök att provocera både oss och andra, för att plocka upp sina tofflor. Sedan försvinner han ur vår åsyn.
Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag. På flera plan. Tänk att människor med lägre IQ än en stol får vara hundägare. Tänk att man ofta blir efterklok och tänker att man borde reagerat mer, som att ha kutat ner och kastat tofflorna i sjön eller nåt sånt. Men en höjd röst och uppmärksamhet verkar i och för sig ha gjort susen den här gången. Och folk har ju blivit mördade för mindre.
Men juni hörrni. Det känns nästan tidigt att kora Årets Rövhatt 2024 men vi har onekligen en väldigt stark kandidat. Som sagt. Lite för lågt IQ för att få vistas fritt ute utan vårdare. Jävla idiot.