Arlandas nybyggda delar i terminal 5 har utvecklats till en stor foodcourt, vilket är som natt och dag jämfört med tidigare. Jag har inte räknat antal restauranger men idag går det säkert tretton på ett dussin. Minst. Av olika skäl är det dock sällan jag nyttjar utbudet men häromveckan passade jag på att testa Little Italy Arlanda, som jag hittills bara passerat sedan det öppnade.
Efter ett långt dygn, med tolvtimmarsresa från Hanoi och några timmar i Paris landade jag på Arlanda. Lagom mör. Sista etappen hem till Östersund var med tåg och fram tills avgången från Arlanda C hade jag några timmar att slå ihjäl. Eftersom terminal 5 nu erbjuder ett rejält matutbud så stannade jag kvar airside för lite lunch istället för att sätta mig i dundertråkiga SkyCity.
Det här är Little Italy Arlanda
Little Italy Arlanda ligger i den nybyggda delen av terminal 5. Restaurangen drivs av Pontus Frithiof, som på Arlanda även har både American Express-loungen och hajpade La Giraffe hundra meter bort. Där käkade vi i höstas och var på det hela taget nöjda även om jag inte riktigt greppar enorma uppståndelsen stället har fått.
På Little Italy Arlanda är det fokus på budget med pasta, pizza, mackor och burgare på menyn. Priserna är inte supertilltagna och det går faktiskt att äta för undra två hundra spänn och få en hygglig måltid. På pappret.
Konsten att beställa (och bemöta)
Så. Jag kliver fram till disken för att beställa. En bit bort bakom samma disk står två medarbetare och pratar. Jag får ögonkontakt med en av dem. Hon står kvar. Jag också. Våra blickar möts ännu en gång. Hon står kvar, lik som att hon är fastmonterad i golvet. Jag tar två steg bort mot dem och säger hej. De välkomnar mig. Jag kikar lite snabbt över disken och noterar att ingen av dem vare sig är fastkedjade eller hade betongfundament surrade runt fötterna. Det är alltså av högst oklar anledning de valde att inte bemöta mig direkt.
Men okej. De kanske hade något jätteviktigt att prata om och vem är då jag att störa dem på sina jobb? Jag ville ju bara beställa mat.
Hur som haver. Jag beställer en Casarecce Vodka Pasta. På betalterminalen blippar jag kortet och på frågan om dricks trycker jag ”No tip”. Det är en principsak. Jag vägrar (vägrar!) förhandsdricksa för en tjänst som ännu inte levererats. Det är ett otyg som börjat sprida sig och jag avskyr det från botten av mitt hjärta. Än mindre när personalen känns helt ointresserad av mitt besök.
195 kronor går galejet på. Jag får ett nummer på kvittot som jag ska lyssna efter. ”När de ropar upp numret finns maten att hämta där.” säger hon med semibarsk röst och pekar mot matluckan vid köket några meter bort.
Jag tar lite stilla vatten och hittar ett bord. Efter några minuter kommer den ena av medarbetarna faktiskt ut med maten. ”Än kan grisar flyga!” tänker jag medan hon med flackande blick säger ”Varsågod…” och försvinner som en löning bort bakom disken. Likadant med sällskapet på bordet bredvid. De får också maten serverad vid bordet följt av servitörens löppass bort ut vår åsyn. Ja, tänk om vi bits eller vill be om något?
Eller är bemötandet en del i att jag inte dricksade? Då får det vara så.
Alla har inte samma tur
Familjen en bit bort däremot, de har inte samma tur. ”132???” hörs en av servitörerna ropa varpå pappan vid bordet säger ”Det är vi!”. Hennes svar? ”Ja då finns maten att hämta där!” med en ton som skulle få en låda citroner att dö av avundsjuka. Hela pappans kropp uttrycker ett stort ”Va fan?” när han snopet beger sig för att hämta sin beställning.
Varför fick inte han när vi andra fick? Ja det kan man verkligen undra.
Under min halvtimme till bords iakttar jag kunder och personal. De unga vuxna tjejerna som ska iväg på en partyresa, som sminkar sig vid bordet. Kvinnorna bredvid mig som också ska iväg på något liknande, fast ett par generationer och kilon för sent. Men framförallt personalen som i tillsynes total brist på arbetsglädje hankar sig fram på golvet. Städar lite bord och talar om för gästerna var de ska slänga sina rester.
Jag vill nästan gå och köpa dem en galge så att det åtminstone ser ut som att de ler. Men tänker att nej för helvete, det är inte mitt jobb. Det där måste de och Little Italy Arlanda komma på själva.
När jag ätit klart och ska gå så semi-hämnas jag å familjens vägnar. Genom att inte städa av mitt bord. Något ska väl personalen få sysselsätta sig med medan de ändå bara är sura och släpar fötterna efter sig. Vem som vinner på mitt tilltag? Inte en jävel men det kändes bra i magen.
Allt som allt
Maten då, ja den glömde jag nästan bort mitt i alltihop. Det var faktiskt inget fel på den och kanske är det vad man kan förvänta sig för en tvåhundring. Jag tycker dock synd om kocken vars rätter lider av en riktigt sur eftersmak. Det beror ju dock inte på att hen spillde citronkryddan i pastan utan för att kollegorna på golvet verkar ha en monumental oförmåga att göra det de är där för.
Ge service.
