La Girafe Arlanda – den bästa restaurangen i Terminal 5?

Även om La Girafe Arlanda varit öppet sedan slutet av februari i år så känns det som att jag varit sist på bollen. Sanningen är ju att jag sällan ägnar matutbudet på flygplatsen någon större kärlek av olika anledningar. På hemresan från Klagenfurt öppnades däremot möjligheten när vi mellan ankomsten till ARN och tågresan upp till Östersund hade över fyra timmars väntan.

Sällskapet enades om att La Girafe Arlanda var ett vettigt alternativ att testa. Man har ju ändå läst om stället i diverse bloggar, både här och där.

En del av Pontus Frithiof

La Girafe Arlanda är en del av Pontus Frithiofs alla verksamheter och konceptet finns både på flygplatsen, inne i Stockholm och snart också i Uppsala. I terminal 5 driver Frithiof även Little Italy, ett stenkast från giraffen, plus American Express-loungerna vilka vi hittar precis mittemot La Girafe.

Belägen i ”nya” Arlanda

Restaurangen är belägen i den nybyggda delen av terminal 5, mellan E- och F-gaterna. Närmast är det till E1, en knapp en minuts promenad bort. Det byggs fortfarande i den här delen av Arlanda så räkna med att det kan se annorlunda ut från ena månaden till den andra, inklusive nya restauranger som slår upp dörrarna.

En av de största fördelarna med La Girafe är läget. Stort ljusinsläpp och utsikt mot ramperna mellan E- och F-pirerna, perfekt om man flightspottar eller vill se lite flygplatsaction. Takhöjden är enorm så hela restaurangen känns väldigt luftig. Den här eftermiddagen var det generellt ganska stilla på ARN så ljudnivån var på en behaglig nivå.

Även inredningen är ett stort plus med sköna stolar, soffor och diverse växter utspridda i restaurangen. Snyggt och lagom avskalat, vilket ni ser på bilderna en bit ner i det här inlägget.

Prisläget på La Girafe

Restaurangen erbjuder allt från frukost på förmiddagarna till middagar senare på dagen, beroende på vad man är ute efter och tiden på dygnet så klart. Vårt besök var en måndag vid 14-tiden så det blev lite av senlunch för oss.

Tittar man en snabb sväng på menyn så hamnar man från strax under tvåhundra spänn och uppåt för huvudrätterna, något lägre för förrätterna. Jag var på gång att ta en sallad men när den klockade in på nästan trehundra drog jag öronen åt mig. Nog för att jag gillar salladsvarianter men för den summan förväntar jag mig något ut över det vanliga.

Och eftersom det är Arlanda vi pratar om, med en historia av medelmåttig mat…

En enklare middag

…så tog jag något annat och på pappret mer prisvärt. Valet blev deras ricotta och spenattortellini med bryntsmörsås, svamp och riven parmesan. Maria tog bouillabaisse-rätten.

Maten kom in efter ungefär en kvart och den var både varm och välsmakande. Förutom att fisken i Marias bouillabaisse gått något för lång tid och upplevdes som torr så var det i övrigt en helt okej matupplevelse. Pastaportionen för min del var behagligt lättsam och mina tortellinis var tillagade utifrån vad jag förväntade mig.

Smaksensationer? Inga nämnvärda. Gott? Absolut! Prisvärt? För att vara Arlanda, jodå.

Servicen – läge för ett leende?

Den här eftermiddagen var det väldigt luftigt på La Girafe så vi gick rakt in och valde oss ett eget bord. Personalen levererade menyerna innan vi ens slagit oss ner och efter en stund hade vi även kunnat bestämma oss för vad vi ville ha. So far, so good.

Sen då?

Ja inget fel i servicen men alltså, vi måste prata om det här själlösa bemötandet som många restauranger lider av och som jag inte riktigt förstår poängen med. Varför är det så svårt att visa lite arbetsglädje och yrkesstolthet? Man behöver inte ha en stand-up-show för gästerna, absolut inte. Fast om man anstränger sig bara lite så kan man säkert pressa fram ett leende eller två och hålla ut en liten stund. Och om inte det fungerar så bara låtsas? Jo men ja, kontrasterna var av nästan astronomiska mått med Klagenfurts restaurangupplevelser i färskt minne.

En annan tanke hann också slå mig under tiden vi åt. Är det här slätstrukna beteendet en approach som La Girafe (och många andra) av högst oklar anledning medvetet väljer att lägga sig till med, för att låtsas vara något (finare) man inte är? Jag vet inte.

Det jag däremot vet är att sånt här fungerar extremt dåligt på mig. Jag får eksem av sån här själadödande service. Kom igen. Vi är på Arlanda flygplats, inte någon Michelinkrog på Manhattan.

Grejen får mig inte helt osökt att tänka på ”vocal fry”-scenen med Ron Livingstone i Loudermilk. Youtube här!

Har La Girafe Arlandas bästa mat?

Till skillnad från många andra som ätit på La Girafe och trots mina oräknerligt antal timmar på Arlanda senaste åren så har jag fortfarande inte testat flygplatsens samtliga restauranger. Jag är dock djupt imponerad av de som mäktat med den insatsen och därmed kan framhålla giraffen som Arlandas bästa restaurang. Framförallt utifrån alla de nya ställen som poppat upp bara under det senaste halvåret.

För egen del kan jag sonika inte uttala mig om La Girafe Arlanda är flygplatsens bästa restaurang. Eller sämsta heller för den delen. Det beror ju även på vilka smakpreferenser man har och hur man värderar faktorer som kvalitet, prisläge och hur man ser på mat. En del älskar mAx, vissa kör AmEx-loungen och andra väljer loungerna.

Slutsatsen så

Nu var vår upplevelse kanske inte så bedrövlig som den låter. Det var ju trots allt bra mat men som helhet levde La Girafe inte alls upp till hajpen som jag snappat upp de senaste månaderna. I slutändan tvivlar jag alltså på att La Girafe faktiskt regerar på Arlanda. Och om de gör det så säger det kanske mer om Arlanda än om giraffen.

Med det sagt så blir det här troligen inte mitt go-to-ställe nästa gång jag ska äta på Arlanda.