Post–VM–final, dag 1. Klockan 16:05 började jag inte planera kvällen med en kall öl. Klockan 19:15 satte jag mig inte och kollade på SVT:s uppvärmning och 19:30 började jag inte kolla på de ordinarie sändningarna. 20:30 började inte någon match och under kvällen skreks det inte på någon domare, några felpass eller vuvuzelor. För det fanns inga.
Det har varit en lång dag. Vi försökte upprätthålla tillvaron efter jobbet så gott det gick. Jag försökte träna bort den värsta irritationen men var fortfarande sned när jag tillslut landade i soffan hemma. Vi hamnade på SVT Play och Världens modernaste land. Sedan råkade jag klicka mig in i mitt filmarkiv, sedan råkade jag av en händelse starta VM-krönikan från 1994. Där satt jag, första kvällen utan VM och återupprättade gamla goda minnen med Brolin, Hagi, Baggio, Baresi och Schwarz. 77 minuters nöje och njutning. Varpå jag fick stryk i Alfapet av M.
En jävla pissdag. Jag skriver sällan det men idag tar jag ut en av få dagar på året där jag officiellt har en tvättäkta måndag. Det blir inte mer måndag än så här. Jävla skitdag. 49 minuter kvar av eländet. Jag ska vaka in tolvslaget i ren protest. I morgon är det en ny dag.
Då blir det krönikan från ’98. Morsning korsning.