Ibland blir man direkt konfunderad över vad som driver människor och deras emellanåt publicerade dumhet framåt. I en artikel beklagar sig nämligen en Anette om Östersunds enastående dåliga förhållande vad gäller tillgången på bostäder. Det är inte korkat att föra ett resonemang som hon gör.
– Jag tackade nej till en tvåa som skulle kosta 8 000 kronor i månaden, och även en etta med en hyra på 6 000 kronor kändes orimlig.
Jag instämmer verkligen i de hutlösa priserna i det förvisso nybyggda Valhall, en tvåa för åttatusen per månad är inte rimligt. Läget är dessutom tveksamt och inte helt centralt ens. Men.
Att köpa en bostadsrättslägenhet kändes därför som enda vägen och Anette började därför söka efter en tvåa med balkong.
– Men det blev istället en etta utan balkong för 770 000 kronor och en månadsavgift på 2 300 kronor.
En etta utan balkong för trekvarts miljon kronor, och då hoppas jag verkligen för hennes bästa att den var av absolut högsta standard för i den prisklassen landar inte ens en riktigt bra belägen tvåa i väldigt bra skick. Det känns som att kvinnans bostadsresearch lämnar en hel del i övrigt att önska.
Att prisnivån i Östersund ligger där den ligger tror jag har att göra med läget. Brist på konkurrens från andra närliggande städer och större upptagningsområde lär vara två starka faktorer. Räkna städerna i en radio om 20 mil med Malmö som utgångspunkt. Jämför sedan med Östersund. Att ettorna kan dra iväg på höstkanten är nog inte heller så konstigt (även om 770.000 lät hutlöst, utan att ha sett objektet ifråga) då köpstarka föräldrar köper boenden åt ungarna som ska börja första ring på gymnasiet. Been there, done that. För fyra år sedan jagade jag också ett rum och kök, jag gav upp då priserna stack iväg till orimliga nivåer. Trots att de hade balkong.