SMS-inbjudan igår var lätt att tacka ja till, Martin skulle ta cykeln ut på terrängturen på Frösön och vis av tidigare erfarenheter så är det bara att hänga på. Så fick det bli., jag behövde tänka på något annat än kraschade hårddiskar och mina 20000 bilder som är i fara. Cykeldäcken blev dessutom pumpade och vi pressade runt de två milen och det var fantastiskt. Måndagen räddad. Tillslut.
Att komma upp på krönet på grusvägen efter Frösö kyrka och ha Storsjön och fjällvärlden på andra sidan är a piece of magic, dammit. Inhalera, både fysiskt och mentalt och sen pumpa vidare på stockar och sten ner mot Sommarhagen. En smärre livsfara under ett par hundra meter. Där gäller det att ha centimeterprecision. Men fräckt är det och fler turer blir det. Onsdag nästa, även då med RunKeeper i fickan som får tracka sträckan.
”Det ä så jävla gött att bli rektige scheten iblann”, som man säger där jag kommer från. Lera och skit går ju ändå bort i duschen, även om det här inte var så farligt, men vem behöver stänkskydd. Egentligen?
