Efter att knät halvrasade vid fotbollsgolfen i tisdags så har jag känt mig rätt omotiverad att bege mig ut på nya cykelrundor, fast jag borde känna tvärtom. Idag kom jag dock över tröskeln och stack ut för ett lugnt pass runt Ursand. Eller lugnt och lugnt, när klockan stannade i mål hade jag piskat min gamla tid med 15 sekunder. Och det var inte ens meningen, för jag fick stanna för lösa hundar (två fina Golden) och annat folk som var ute och nöjt njöt av mitten-av-juli.
Men den här typen av pass är något av det bästa att göra. Rena terapistunden, känna att man vinner över den omotiverade omotivationen, svettas, rensa huvudet på tankar och lösa problem. Terapi som sagt. Knät då? Tja, ungefär som innan. Inte bättre, inte sämre. Det vill säga, det blir ett nytt pass i morgon. Förhoppningsvis lite mer motiverad.
Jag ska dra igång ett litet eftermiddagsprojekt i veckan eller helgen och fotodokumentera sträckan. Den är fantastiskt vacker med kuperad terräng och lövskog som hänger alldeles ovanför huvudet. Det är lika skönt att dra längs Vänerns strand varje gång.
Trevligt
Cykel är bra för skadade knän… 🙂