Vem ägde bloggen sa ni? Ja, jag tänkte väl det. Egotrippp deluxue därmed. Så jag postar några Lidingöbilder som marathon-photos.com fångade på mig i lördags. Dock äger jag inte bilderna, därav vattenstämplarna.
Högst upp till vänster är runt fyra sista kilometrarna, man kan nämligen se att jag springer och håller i tidtagningschippet. Det har jag faktiskt glömt att påpeka. Det var en liten plastremsa man fäste i skosnörningen. Den kändes väldigt bräcklig på förhand och när jag avverkat Abborrbacken så ser jag att den är på väg att lossna helt från skon eftersom klistret som ska hålla ihop ändarna helt enkelt inte har pallat trycket. Jag fick alltså springa med det i handen sista biten och sedan trycka ner det mot sensorerna på marken vid målgång. Inte okej.
Bilden högst upp till höger är på självaste upploppet. Jag ser jävligt glad ut där och ja, det var jag också. Längst ner till vänster har jag max ett par meter till målgång och naturligtvis måste jag, som sig bör, kyssa medaljen efter målgång.
Nu får det nog räcka med Lidingöloppet på ett tag. Jag noterar dock ett antal saker. Träningsvärken är borta. Det tog knappt tre dagar. Jag fattar ingenting. Dessutom känner jag ett sug efter att springa skiten igen. Jag fattar ingenting en gång till. Men det ett år dit. Först ska jag köra höstträning, försäsongsträning, Göteborgsvarvetträning, Göteborgsvarvet på under tre-siffrigt antal minuter (det vill säga, snabbare än 99:59 min) och sen… sen… sen får vi se.
