Jag vet inte riktigt, men ibland är jag rädd att jag håller på att bli gammal, gaggig och tråkig. Och det vill jag ju naturligtvis inte. Jag är inte ens 33. Jag känner mig som 25. Ungefär. På riktigt alltså. Ni vet, där den ibland rätt ansvarslösa delen av hjärnan tar över. PS3:an är roligare än tvättvikning varpå det ligger ovikt tvätt på sängen i två veckor. Maten som lagas är snabb och mättande (och självklart välsmakande, men jag står inte en timme vid spisen för att lyxa till det direkt) för att få tid till roligare saker än att skapa mig själv ett diskberg.
Hur kan jag då plötsligt utstå som en mossig gubbtjyv? Jo, så här. Jag provkörde en Volkswagen i veckan. Jaha, och? Det var en Passat. Eh. Variant. Ah.
Jag skulle kunna sluta skriva nu. Men jag vill försvara mig.
Den ser vid en första anblick rätt tråkig ut. Det gör den.
Onekligen. Rätt ospännande.
Jag har åkt Saab sedan jag var åtta. Kanske ännu tidigare. Jag har själv ägt två 9-3:or, en av dem i skrivande stund och en av den gamla karossen. Dessutom är jag en väldigt nöjd Saab-ägare. Visst, felen dyker upp ibland (på vilka bilar dyker felen inte upp?) och man svär några ramsor men mina två egna ägodelar har tagit mig från punkt A till massa andra punkter och jag har dessutom haft väldigt roligt på vägen. Jag älskar dessutom interiören. Den ska inte underskattas. Och i få andra bilar har jag känt mig hemma. Hemmablind må kanske vara fallet. Men det har aldrig ramlat på plats i någon annan bil.
Tills nu. Faktiskt. Tills i onsdags. Faktiskt. I en Volkswagen Passat.
Faktiskt.
Jag fattar ingenting.
Det kan ju faktiskt låta ytterst fånigt och banalt men eftersom jag älskar bilkörande så vill jag ha något mer än att bara ta mig från den där A-punkten till den där B-punkten. Det ska vara något däremellan. Något som gör att den där roadtripen är så förbannat lockande att man bara vill dra iväg. Nu. Direkt. Igår. Jag tror att jag kan få den känslan för just en Passat. För när jag satte mig i den, vid förarplatsen, så var det som att saker och ting bara ramlade på plats. Det är väldigt sällan den känslan kommer krypandes såpass snabbt. Märkligt. Men sant.
Jag gillar interiören på Passaten men inte enbart. Den var dessutom, med DSG-lådan, fantastiskt skön att köra. Kanske inte den roligaste bilen jag kört, absolut inte den snyggaste bilen jag kört men den andades kvalitet och gick förbannat bra. Jag gillar det. Som fan. Tydligen så mycket att jag kan ägna ett långt, stort och ordbajsande blogginlägg dess ära. Jag kanske är lite efter i sammanhanget, framförallt med tanke på att halva världen redan kör Passat (vilket i sig är en rätt tråkig detalj i sammanhanget), men det får jag sonika vara.
Så är det. Jag kanske börjar bli tråkig, gammal och gaggig. Eller så är jag bara en PS3-spelandes och pasta&bacon-ätandes pre-33-åring som just upptäckt något jag uppskattar starkt. Och då skiter jag i att folk skrattar åt tramset, efterblivenheten och gubbvarningen.