Efter decembers misserabla förkylningshärva så har jag ägnat januari åt att försöka få kroppen att förstå att träning är bra skit. För träning är bra skit. Januari har inneburit en förhållandevis lugn månad med max tre pass i veckan. Perfekt uppstart och de första passen kändes verkligen otroligt främmande för kropp och huvud, men allt eftersom fys- och konditionspass i Ås har eskalerat så har också fysiken återhämtat sig. Igår tog jag därför ett break. Skippade fyspasset. Landade i soffan framför Madagaskar 3. Med en påse lösgodis. Allt för att maxa det dåliga samvetet så jag kan köra igång på torsdag igen. Griskondition står på agendan och ja, det är något fånigt roligt med det.
Till skillnad från förra året tänker jag alltså inte spränga mig själv den här gången. Trots det ska jag få in löppass inför Göteborg men jag tänker också ta några vilodagar fler än i fjol. Det är troligtvis bra skit att göra det. Det är inte nu det ska vara roligt. Det är i maj. Både fotboll- och löpmässigt.
Fas ett, januari-efter-förkylningsfasen, ser jag härmed som avrundad. Fas 2. Öka lite. Få in löpning en gång i veckan. Ett lugnt men långt pass. Det är målet. Snart är det februari.
