Modell: Garmin Forerunner 305
Vad: träningsklocka med GPS
Inköpt: 2011, Q3
Öde: 2012, Q3. Displayhaveri.
Story: Sista prylen till rakning och vi skriver juli 2011 i kalendern. Jag hade börjat tröttna på att stoppa mobilerna i plastpåsar när det vankades träningspass i diskutabla väder. E66:an gjorde förvisso ett bra jobb och RunKeeper på iPhonen rullade på klanderfritt men det var fortfarande suboptimala lösningar. Jag behöver något som tålde lite tuffare tag och hastiga väderomslag.
Garmin. Forerunner. 305. En GPS-träningsklocka med pulsband. Dessutom i rätt prisklass. Yes, det här blev räddningen och vi fann varandra direkt. Cykelträningspass, löppass, fjällvandringar, skidturer, toppturer, promenader, fotbollsgolf. Överallt. Och så halva nöjet då så klart att granska materialet i webbtjänsten Garmin Connect efteråt. Jag började dessutom lära mig pulsen, något jag inte tidigare brytt mig om eller ens haft möjligheten att ha uppsikt på. Ännu en lärdom med andra ord, bara det är ju trevligt. Fördelarna var ju självfallet dess grundjobb – GPS-övervakningen. Dessutom var den inte galet stor även om den först efter vissa besvär satt bra under skidjackan. Batteritiden på åtta timmar var fullt dugligt och kabelsynkronisering med datorn fick helt enkelt gå an.
Jag hade nog fortfarande haft kvar 305:an om det inte vore för att… ja. Jag startade vid förra årets fotbollsgolfsession upp klockan, la den på bagagerummets kant på bilen medan jag snörade på mig skorna. Sedan stängde jag bagageluckan och kvar låg klockan med spräckt display. En kompetent klocka fick sätta displayen till på grund av slarv och jag blev några tusen fattigare när jag senare samma höst köpte 910:an.
Den här nostalgiska posten är en del av totalt tolv delar i en prylresa tio år bakåt i tiden. Alla publicerade inlägg finns här.