Nyckeln till frihet

Det var ju lite äventyr med Berners förra veckan då det tillslut bestämdes att vi skulle ge dem en chans och låta dem serva vårt fordon. Trots en märkligt sen återkoppling så lyckades kundbokningen på stället övertyga mig att de var och är the shit, även om både VD och någon annan typ av överordnad erkände vacklande kvalitet genom åren då det på blogginlägget återkopplades hejvilt från Hofvallsgränd. Nåväl. Nog om det.

Bilen rullades en onsdagsmorgon vid halvåtta, nyckel lämnades och vi tydliggjorde att vi ville bli återkopplade om det dök upp något. Normalt skulle vi kunna hämta ut bilen vid lunch blev vi meddelade. Samma dag alltså. Strax innan lunch ringer kvinnan i kundmottagningen till mig. Någon typ av packning i samband med oljefiltret var tydligen kaputt och redo för byte, problemet var bara att de inte hade prytteln hemma. Leveransen skulle komma först nästa dag och Berners ville inte ens lämna ut bilen i befintligt skick.

Av alla dagar den aktuella veckan så var det här den minst lämpade för utevaro av bil (förmodligen något som alla kunder säger men faktum kvarstår; måndag, tisdag och torsdag hade inte rört oss i ryggen), vilket jag också vänligt förklarade för kundmottagaren i fråga, och frågade samtidigt hur de tänkte kring att försöka lösa det här för oss. De tänkte faktiskt inte alls, så tänkandet övergick till deras kunder. Oss alltså. En demobil kanske, att hämta ut så nära stängningsdags som möjligt och återlämning så nära öppningsdags, allt för att inte ”belasta” deras provkörningsexemplar. Icke. Däremot kunde jag få hyra en bil av grannen Europcar. Ja, efter att servicen plötsligt blivit 31% dyrare än beräknat så var suget efter en hyrbilskostnad enormt. Verkligen. Typ. Inte.

Det blev en promenad strax innan stängnings för att helt enkelt göra en chansning. Och den fungerade. Vi fick prata med signaturen PL som med engagemang och vänlighet mot förhandsoddsen lyckades peta fram en demobil åt oss. Kvällen var därmed räddad, alla nöjda och glada. I alla fall vi.

Torsdagen gryr och snön faller över Östersund. A4:an vi fått hem är helt snöklädd när vi kommer ut för körningen till återlämning av ett stycke Quattro. Vi tackar så mycket för hjälpen kvällen innan och knallar iväg mot jobb. Två timmar hinner gå innan nästa kontakt och strax efter halv tio på förmiddagen ringer kvinnan från Berners igen. Första spontana tanken är ju att leveransen av prytteln har gått osedvanligt fort, monteringen av den samma likaså. Typ. Följande samtal utspelar sig mellan B(erners) och mig (D).

B: – Du… har ni haft problem med nyckeln tidigare?
D: – Eh… nej? Inte så länge vi har kört den. Vaddå’rå?
B: – Okej… ja, alltså. Vi får inte ur nyckeln ur tändningslåset.
D: – Eh… say what?
B: – Ja, den har liksom fastnat. Den går inte få ut helt och hållet.
D: – Eh…
B: – Alltså, bilen går ju köra men… ja, nyckeln går inte få ur. Den fastnar på vägen. Det har aldrig hänt alltså?
D: – Eh… nej?! Eller… jo förresten, det har visst hänt!
B: – Jaså?
D: – Ja, en gång i vintras när jag var skitstressad så fick jag inte ur den… Förrän jag insåg att automatlådan var i drive-läget och nej, då är det inte så jävla konstigt att den inte går ur. Men i P-läget gick det utmärkt!
B: – Eh just det…
D: – Alltså, kanske en riktigt korkad fråga nu men… har ni satt växellådan i P-läge?
B: – Jamen det är ju klart att vi har! *mäkta irriterad för det var tydligen en korkad fråga*
D: – Ja alltså, jag måste ju fråga eftersom jag varit i sitsen själv. Jag förstår ingenting. Det har aldrig hänt tidigare och visst, oflyt om det händer nu men jag vill faktiskt komma bort och titta på det och det kan jag göra vid lunch. Men samtidigt… vad är det som är trasigt då?
B: – Ja, jag har tagit fram vad som behövs. Det är en el-del som behöver bytas.
D: – En ”el-del”? Vaddå för ”el-del”?
B: – Ja, en el-del i tändningslåset.
D: – Ja, det lät ju lagom svävande och bra. Och det landar på…?
B:  *låtsas bläddra lite i papper* – 700 för prylen och 1100 för jobbet så… ja, 1800.
D: – Okej… du, jag vill se det här med egna ögon. Lunch. Jag kommer då.

En fotbollshalvlek inkluderat stopptid på ett par minuter senare ringer kvinnan igen. Bilen är klar! Japp. Jag hörde rätt. Bilen har på något magiskt sätt släppt nyckeln ur sina tändningslåshuggtänder och snällt spottat ut den till mekanikern, eller vem det nu var som petade in P-läget på automatlådan flirtade snällt med bilen. El-delen gick helt enkelt till sig. Klart-SMS:et låter inte vänta på sig heller och vid lunch tar vi den förhoppningsvis sista promenaden bort halvvägs till förorten för hämtning. Slutet gott, allting… fyllt av konspirationer, nya lärdomar och framtida vetskaper.

Så, vad var det egentligen som hände? Det vet ingen utanför Berners dörrar och så lär det nog förbli. Men vi kan väl låta några konspirationsteorier få flöda ändå? Allt annat vore ju oerhört ospännande när jag ändå bemödat mig med att skriva den här romanen och ett sådant antiklimax vill jag ju inte bjuda på. Så. Då kör vi.

• Nyckeln fastnade eftersom de hade växellådan i driveläget. Den starkaste teorin jag har men samtidigt borde det inte ta dem nästan en timme att komma på det. Alternativt kom de underfund med hur växelspaken fungerar varpå de höll på ”klart”-samtalet till mig en stund för att inte verka korkade. Nyckelproblemet som de upplevde har aldrig hänt oss före denna service, har i deras servicehistorik aldrig rapporterats innan och inte heller en tillstymmelse till problem så här efteråt. Visst, elfel förvarnar ju sällan när de är på ingång men lika lite brukar de bara gå till sig igen utan ingrepp.
• Nyckeln ”fastnade” med hjälp av hitte-på-fel-syndromet. Hittar man inga fel så skapar man dem, framförallt de som nästan dubblar det ursprungliga priset. Blev det sedan lite för mycket när kunden faktiskt ville bevittna problemet, som såldes gjorde att nyckeln sonika bara släppte? Tja, ska man spekulera så ska man.
• Den minst troliga varianten ur min synvinkel är att nyckeln och tändningslåset helt plötsligt blev så kära i varandra att de vägrade släppa taget. Typ. Men just det, vi lever ju inte i fablernas värld så… nej, högst troligt inte.

Så, kontentan av hela caset? Lite lärdomar har man ju tagit sig trots allt.

• Begär att få tillbaka utbytta delar. Det borde jag känna till vid det här laget men det är aldrig för sent att lära sig sådana saker.
• Det blir verkligen jätteroligt när en Berners-anställd kräks ut all galla som finns i hela Norrlands inland på Telia i det här Facebookinlägget, framförallt med argument om servicemind, låneprylar, förväntad kundnöjdhet och rutiner för serviceärenden. Google ger spännande sökträffar ibland, minst sagt.
• Ställ kraven. Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Betalar man för en tjänst så kan man ställa kraven, oavsett om den kostar 95 spänn eller 2749 svenska kronor. Inflation, BNP, Tokyobörsens generalindex, månens fas för den aktuella perioden samt islossningen i Guatemala inkluderat.
• Tajma in nästa service så att den infaller på en tidpunkt som gör att en annan VW-verkstad i det här landet får ta jobbet istället. En snabb överslagsräkning i antal mil och tid på året visar att det borde vara fullt möjligt. Om inte annat kan man ju alltid dra en roadtrip. Det kanske rentav är värt det…
• Audi A4 2.0TDI Quattro med automatlåda och massa lull-lull. Den demobilen var onekligen en trevlig bekantskap. Det var nästan så jag ville byta den rakt av.
• Vissa personer är ämnade för serviceyrket. Andra inte. Det är sådant som vi kunder får leva med, med visst hopp om självinsikt hos berörda individer. Men vi slutkonsumenter måste också våga säga ifrån när vi inte är nöjda, annars kan vi heller aldrig förvänta oss förbättring.

Så. Slutpläderingen. Jag väljer att citera mig själv.

Så hur var det nu. Eftersom det rör sig om en Volkswagen så innehöll den första tanken som slog mig ”Berners…”. Plus ”…det här blir väl första och sista testet antar jag.”.

Kort och konkret. Berners. 10-4. Over and out.