Robert Broberg diktade en gång i tiden ”Raka vägen”. Jag kom att tänka på den, en onsdagsförmiddag i maj, när jag gled fram i USA:s allra mest västra delar. Western Avenue, som rakt som en spik skär som en kniv rätt igenom Los Angeles. Den är inte lång. Den är längre. 44 kilometer totalt. Från White Point Park i San Pedro, södra Los Angeles, och hela vägen upp till Griffith Park. 33 av dessa är raksträcka. En väldigt väldigt rak sträcka. Genom hundratals kvarter.
Jag hoppade på sista femtedelen ungefär, när jag tog av Interstate 10 och rullade norrut. Redan vid avfarten kunde jag skymta Hollywoods landmärke och om det inte gått upp för mig tidigare i vilken del av världen jag befann mig så gjorde det det nu. Efter en tillsynes ändlös mängd av kvarter slingrade jag mig tillslut upp till Griffith Observatory och vyerna av Los Angeles bredde ut sig framför mina fötter. Och nu insåg jag att det är skillnad på raksträckor och raksträckor. Då fick jag inte ens Western Avenue på bild utan fick nöja mig med den betydligt kortare Normandie Avenue. ”Bara” 36 kilometer. Bara. Rådhusgatan bort till Statoil i Östersund känns lång på mina löppass men jag ska omvärdera den nu.
En halvtimme innan observatoriets öppning är det gott om lediga parkeringsplatser. De magiska vyerna är svåra att få nog av, med Hollywood-skylten på ena axeln, Down Town i sydligt blickfång och Stilla Havet bortanför, om inte smogen döljer det. Men Griffith är mer. Innanför de ståtliga väggarna som reser sig upp på toppen av Griffith Park finns det mer tidsfördriv, som kastar besökarna både bakåt i tiden och ut i universums alla vrår. Gigantisk utställning, med astronomiska mått mätt. Dessutom. Helt gratis, sedan det öppnade 1935.
Drygt två timmar senare. Jag har fortfarande inte sett allt eller läst allt. Ändå har jag sett ganska mycket av vad som hänt från universums skapelse till där vi står idag. 13 miljader år komprimerade till etthundratjugo minuters rundvandring. Omloppsbanor, ljusår, rymdstenar, månfärder, Hubbles hittills största vidvinkelbild på universum med sina 45×6 meter. Och så vidare. Etcetera. Koffeinbehovet tar tillslut överhand och jag slår mig ner på terassen och fyller mitt blod med en mugg nybryggt svart. Ett par hundra meter nedanför mig pumpar LA vidare och stadssuset gör sig tydligt påmint.
Jag ska snart bege mig ner. Tillbaka till rusningen på avenues och freeways. Muggen är tom. Men jag gillar utsikten på Los Angeles tak. Jag stannar upp en stund till och inhalerar stunden.
[…] ett år sedan så var ett av huvudmålen att ta mig till Griffith Observatory. Dit tog jag mig (och här är inlägget från det besöket) och eftersom det är lördag (en sen sådan) så vankas det reseinspiration – så nu passar […]