Ett nytt hav över fötterna

Nya vyer nådde näthinnan en morgon i början på slutet av maj när Stilla Havet kastade sina vågor in mot stranden. Så här långt västerut hade jag aldrig satt mina fötter tidigare men där stod jag nu med mina två, nakna i bara sanden och lät dem översvämmas av det kalla skummande vattnet. En horisont så lik många andra horisonter jag sett, men ändå så olik. Bortanför fanns bara oändligt hav, så mycket hav så man knappt tror att det är möjligt.

En lögnare till blå himmel spelade mig tidigt ett spratt när de kalla vindarna västerifrån fick huden att knottra sig. Södra Kalifornien i slutet på maj må låta inbjudande och med tanke på föregående veckas värmebölja så kände jag mig lätt bedragen. Där stod jag och ångrade mitt val att lämna packningens enda tjocktröja kvar på hotellet, medan surfaspiranterna tog sina brädor och kastade sig ut i vågorna. Alaska-vågor, som färdats längst västkusten i hundratals mil och som gör vattnen här generellt sett ganska kyliga.

Santa Monica. Vägs ände för vissa, där gamla Route 66 hade sin sista hållplats efter en knappt 400 mils cross country-resa genom USA. Tvärtom för mig. En utgångspunkt, en kingsize-säng på hotellet som jag vaknade upp i. Före alarmet på iPhonen och istället till tonerna av sopbilens varningsljud när den backade in på gården för att tömma glaskonteinern.

Härifrån satte jag vid lunchtid, efter fotbad och surfiakttagelser, riktning åt nordväst på Highway 1, kanske mer känd som Pacific Coast Highway. Ut ur Santa Monica, som limmad längs kustbandet upp till Malibu. En sväng upp i Stunt Ranch State Park-krokarna. Bara för att vägen såg inbjudande ut. Bara för att jag hade noll förpliktelser. Bara för att jag hade noll tider att passa. Bara för att jag kunde. Det är så enkelt ibland.

När lunch blivit middag, när bilen tagit mig ner till kusten igen och både huvud och mage börjat skrika efter något ätbart landade jag återigen i Santa Monica. Att halvt planlöst strosa runt på piren där 66:an slutar, eller uppe på Ocean Front Walk en vanlig tisdag i maj ska inte underskattas. Uppleva lite av det vardagliga. Lunket. Avslappnat. Det är nästan så det var tillräckligt med intag för att kroppen skulle sluta skrika efter föda, men å andra sidan klagade den inte heller när jag tillslut satt på Bubba Gump och inmundigade en Captain’s Fish & Chips. Har man sett Forrest Gump 17 gånger så har man.

Solen sänkte sig tillslut bakom Santa Monica Mountains medan havet i oförtröttlig takt fortsatte att kasta sig in över de milslånga stränderna. Några tog sig ett kvällsdopp. Frivilligt som ofrivilligt, där i de kyliga västanvindarna. Jag stod på piren och iaktog. Länge och många. Tusentals solnedgångar har man sett genom åren och på det stora hela är de ju allihop likadana. Men ändå känns varje unik. Så även denna, vid ett hav jag aldrig tidigare satt foten i eller vid.