Så har det blivit sista helgen innan jul och lagom till det här kalaset så har både minusgrader, isbelagd sjö utanför fönstret och ett tunt tunt tunt täcke med det vita guldet landat på marken. För att stanna, om man får tro prognosen (jag bryr mig sällan om prognoser av vädertypen eftersom jag inte kan påverka det mer än hur jag själv ställer mig till det som verkar komma). Det kanske låter fånigt men faktum kvarstår; känslan med en vit jul är ändå en känsla som är bra mycket bättre än en grön dito.
Och faktiskt, då spelar det mindre roll att det knappt är någon snö på marken alls mer än ytskiktet.
En kvällsvandring genom fredagens Östersund var en tämligen angenäm upplevelse. Inte så mycket folk, ingen hets utan bara ett stilla lugn. Ungefär som om att alla är klara och sitter hemma i sina vardagsrum, sippar på glöggen och njuter av långledighetens första kväll. Jag nöjer mig med den upplevelsen och spekulerar inte i mer vad som händer bakom kulisserna.
Det är ungefär så här det ska vara. Vackra Östersund en decemberkväll när vintern bestämt sig för att vara kvar.
