Ränderna går aldrig ur. Men. Tänk att det ska behövas en flytt från något för att upptäcka hur fantastiskt vackert stället är? Att göra Dalsland, mina hemtrakter som jag lämnade 1999, och dess mindre vägar en julikväll är inte vackert. Det är mer än vackert! Jag har bara fragment till minnen av alla de turer som gjordes här i mina yngre dagar när jag spelade fotboll högt och lågt (ni vet, när en tyckte att sex mil till Åmål var hysteriskt långt bort från Brålanda).
Därför gjorde gjorde jag turistsvängen här för två år sedan, när jag gick in på djupet i vad landskapet har att erbjuda. Reclaim Dalsland runda nummer ett och runda nummer två, som jag skrev om då. Och i helgen togs återigen småvägarna genom landskapet på vägen mellan Frösön och destination kala klippor och saltvatten.
Jag fick ett par nya upptäckter och ett par nygamla. Forsbacka Gård och dess golfklubb ligger ju osannolikt vackert med sjöar, skogar, kullar och dalslandsstugor. Dit tänker jag åka igen och då ska golfklubborna med (jag får köpa ett set först). Skylten till Baljåsen (Dalslands högsta punkt) körde vi bara förbi den här gången, jag får visa den för sällskapet en annan gång. Steneby med jättegrytorna är alltid lika fascinerande så det var värt att svänga förbi och visa roadtripens yngre förmågor. Tacksamt när det just avverkats i skolan.
Dalsland. Älskade plats. Och det är fortfarande sant. Ränderna går aldrig ur.
