Förra helgen som var alltså. Två 18-hålare hann vi med och i tron om att helgen innan var sista möjliga golfhelg så blev ju det här två riktigt fina bonusrundor. Eller ja, den i söndags blev ju kanske den fetaste bonusen av dem alla.
Varför?
Jo, jag lyckades nämligen hålla ett rubbat flyt över alla arton och sänka mig ner till officiellt handicap! 43 (!) fina poäng drog jag in, vilket gjorde att min 37-hcp rök all världens väg. Säg hej till 36, vilket i dagarna också bekräftats av klubben! Härliga tider! Att jag ville ner på officiellt var ju ett uttalat mål sedan i somras men att göra det på det här defilerande sättet hade jag inte förväntat mig riktigt.
Bäst i helgen? Sänkningen naturligtvis men att sätta en birdie på ett par5-hål (långa 3:e) smakade onekligen oerhört fint! Och så älgsällskapet vi fick på lördagsmorgonen, där den lufsade över första och åttonde hålet. Mäktig syn! Ja, plus de legendariska, unika och magnifika miljöerna som omger golfbanan på Frösön. Alltså, att slå ut på ettan och sedan, upp mot 15:e, få runda av med mils- och åter milsvida vyer är bara så jädra vackert. Släng på en skymning och… ja.
Jag tänkte framöver ge mig på en summering av den här min första golfsäsong. Ni vet. Lite hiss, lite diss, sanningar, myter, myternas sanningar, sanningarnas myter och den genomsnittlige golfaren. Plus det där om grönt kort och lite annat intressant som kan vara kul att veta oavsett en spelar eller inte har kommit till skott än. Men. Det får bli ett senare inlägg.
Med vänliga hälsningar
Hybris-Dryden
