Vykort från Split

I vår lägenhet går luftkonditioneringen för fullt. Ändå är det inte lika hysteriskt varmt utanför som i Kotor, Dubrovnik och Mostar, våra tidigare anhalter på roadtripen genom tre av Balkans länder. Runt trettiostrecket känns lite mer hanterbart än de 37-40 vi haft tidigare. När vi lämnat gränden, där vår lägenhet är belägen, möter vi en annan puls och ett annat liv. Split både känns och är mer storstad.

Längs kajen vid Riva, det breda promenadstråket nere vid vattnet, står säljstånden på rad. Det erbjuds turer till varenda ö utanför stan och med olika aktiviteter på schemat. Dykning, snorkling, relax, goda drinkar och mat.

Vi avstår och väljer istället att på egen hand strosa runt. Vi lär nog missa en hel del berättelser, en hel del historia och en hel del okända öden som döljs bakom de tusenåriga kulisserna och stenfasaderna. Men ibland är det skönt att bara gå runt och fantisera om storslagen forntid på egen hand.

Och så funderar jag på om jag fått ut mer av stan om Game of Thrones-säsongerna plöjts igenom innan resan. Ett avsnitt har jag sett. Det allra första. På en flight till Miami för snart fyra år sedan. Det hjälper mig föga. De mer bevandrade jag möter går med stort engagemang in i fantasybutiken Here be dragons. Jag går in och vänder. Det där med fantasy är inte min tekopp och har aldrig varit.

I gamla stans trånga gränder känns det som att solen knappt når ner. Det här är himmelriket för den som älskar märkliga vinklar och vrår. Jag gör det. Och i fragment av sekunder drömmer jag om en lägenhet här. Där jag ostört kan sitta med öppet fönster. Lyssna på sorlet nedanför. Dricka min mugg kaffe och redigera bilder. Det fungerar inte så i verkligheten. Men drömmar undviker oftast ett sådant faktum.

Precis som i alla andra turisttäta städer i södra Europa dräller det med folk, men trängseln är bara hälften så stor som i Kotor och Dubrovnik. Tänk att kunna gå nästan ostörd genom flera kvarter. Fota det jag vill utan att folk springer in i bild. Gå in i en affär och köpa vykort utan att knuffas med andra. Att obehindrat slå sig ner på Diocletian’s Wine House och smaka ett enstaka ostron. Och samtidigt konstatera att det gör sig bättre på tallriken än på smaklökarna.

På något sätt känns Split inte lika turistigt som det vi sett tidigare under resan. Men skenet bedrar naturligtvis. Här är det bara lite mer utspritt på lite större ytor. Fast ärligt talat. Även om Split inte är lika vackert och tillsynes pittoreskt som de mindre städerna, så gillar jag ändå känslan i att inte behöva trängas precis överallt.

Det är också en sinnesstämning att ta med sig hem.