Den där vårvintern i det där Jämtland

Rätt som det är så händer det. Termometern visar på bara några få enstaka minusgrader istället för tjugo-trettio. Solen skiner. Snön ligger nästan meterdjup utanför. En söndag som liksom är upplagd för en skidtur på Storsjön, med en mugg kaffe och solen i ögonen.

Fast egentligen hade jag tänkt mig en vanlig tur med längdskidorna igår. Uppe på Frösöberget. Vet inte riktigt varifrån det här suget efter längdskidor kommer ifrån men något är det som drar. Att få glida fram nästan ljudlöst i skogen, i fint preparerade spår och snön som hänger tung på granarna runtomkring. Som när man var liten. Och så har jag väl någon sorts glorifierad bild av alltihop, tillsammans med att jag börjat tänka tankarna kring att genomföra en Svensk Klassiker framöver.

Hur som helst. När jag såg att Maria var på väg ut för en tur på sjön så hakade jag på. Vilket visade sig vara ett oerhört klokt beslut. Vi fick några riktigt fina timmar där ute, när vi dessutom hann med att slänga med ett par termosar med kaffe i ryggsäcken.

I år har dock inte skridskobanan på Medvinden i Östersund öppnat. För mycket snö (!) har gjort att isen helt enkelt inte är tillräckligt bra. Det kanske också förklarar den glest befolkade Badhusparken. En sådan här dag skulle det normalt sett vara fullsmackat med folk. Men jag klagar inte, vi fick spåren på sjön nästan helt för oss själva.

Det är något med vårvintern. När solen når lite högre upp på himlen och dessutom börjar värma lite lätt i ansiktet. Med skidåkning på sjön, nästan rakt utanför dörren. Vi kan kalla det för ”livskvalitet”.

Och det känns nästan som en lätt underdrift.