Spring en mil vinn en bil 2018 – race report

Förra året började hela träningssommaren där den kanske borde slutat. Med en tävling. Jag sprang Spring en mil vinn en bil i Östersund för första gången, en bana som visade sig vara lättsprungen och snabb. I år låg loppet på andra sidan månadsskiftet och blev det som i princip avslutade vårsäsongen.

I torsdags, sista maj, kutade jag så ut med typ 800 andra från Bilbolaget i Östersund, för att sedan komma i mål nere i Badhusparken inne i stan.

Förberedelser inför en mil

Jag har hört om hur folk (inte) förbereder sig inför lopp. Själv har jag mina egna knep. Äta i god tid innan (vi snackar tre-fyra timmar), hinna med toabesök, dricka ordentligt, värma upp och så vidare. En mil är ju egentligen ingenting normalt sett, men jag brukar ändå tagga till om det är tävling. Fast det är lätt att underskatta sträckan. Och loppet som helhet…

…och att ens komma ihåg att anmäla sig. Lyckligtvis fungerade det med webbanmälan så tajt som två timmar innan start. Bra där, jag.

Tider?

Eftersom jag har haft problem med bra fart i vår så hade jag inga större förväntningar. Jag kan springa två-tre mil ”utan problem” även om det inte går superfort, men så fort jag ska pressa upp farten så tar det pretty much stopp och jag kroknar efter ett tag. Sedan vet jag att folk noterade värmen men nja, 22-25 grader är ju vanlig sommartemperatur. Hellre det än fjolårets isande nordvästanvindar och 10 grader ”varmt”.

Jag följde Johannas tips om guld/silver/brons-tider inför loppet och tänkte så här:

• Guld: under 45 minuter (4.30-tempo). Fjolårets tid på 45:48 skulle ju ryka all världens väg och jag skulle persa. Kanske lite utanför min liga just nu men ambitionen måste ju finnas.
• Silver: under 50 minuter. På förhand det rimligaste utifrån dagsformen, historik och annat kul.
• Brons: under 55 minuter.

0-5 kilometer

18.30 gick startskottet och precis som förra året så fullkomligt rusade alla löpare iväg. Östersund är ju en stad i världsklass när det kommer till idrottande och flera stjärnor brukar vara med och springa. Jag råkade, precis som förra året, haka på den snabba massan och första kilometern gick på 4.14. Aningens för snabbt för mig om jag ska göra nio till. Till andra kilometern hade fältet skingrats och jag hade medvetet dragit ner en aning på tempot och sprang in på 4.32.

Det är under de första tre kilometerna som det är som mest ”kuperat” och då är det knappt nämnvärda backar vi pratar om. Några enstaka krön på gångvägarna så det går onekligen att hålla ett högt tempo. Här är också sträckans första av totalt två vätskestationer och jag lyckades med nöd och näppe få med mig ett par klunkar vatten.

Men ja, högt tempo som sagt. Första halvmilen gick på fina 22.02!

5-10 kilometer

När femkilometersmarkeringen passerades var det i det närmaste flack löpning med fjällutsikt som gällde in till målet i Badhusparken. Några enstaka, men förvisso ganska sega, motlut men i övrigt inget att tjafsa om.

Som sagt, det blev ett utarmat fält av löpare vilket gjorde att jag emellanåt hade 50 meter till löpare bakom och lika långt till de framför. Jag gillar det, för då finns det alltid någon att jaga en bit fram och på så sätt hålla uppe farten. Och det är nog så viktigt när benen börjar streta emot och huvudet får ta över. En släng på klockan också vilket så klart bidrog. Personbästa och guldtid var, helt förvånande, inom räckhåll. Då är det ytterst dumt att slå av på takten.

Sista femtedelen av loppet låg vi tre-fyra löpare i en liten klunga och ingen var särskilt sugen på att släppa. Tempot steg och från 8-9 kilometrarnas 4.21-tempo (som redan är snabbt för mig) så rullade tempot vidare i 4.10-takt under de sista tusen metrarna.

Mina ben var färdiga som artister och jag fick tyvärr släppa alla tre i spurten och torskade några sekunder på dem. Men alltså. Jag är måste vara en go och glad amatör när det kommer till att känna av dagsform för när jag kutar över mållinjen så stannar klockan på 44.14 (officiell tid 44.16)! En och en halv minut snabbare än förra året, massor av marginal till 45-minutersgränsen och där jag hållit i princip samma tempo sista halvmilen som den första.

Guldtid!

Noteringar från milen

Jag är uppenbart kass på att känna av dagsform. Åt båda håll. I Göteborg har jag tyckt att jag borde kunna springa snabbt och det har slutat tvärtom. Här kände jag mig inte helt i form och då kutar jag in på personbästa. Med marginal. Garmin Connect-tjänsten noterade också min snabbaste 5-kilometerssträcka (inte samma sak som 0-5 kilometer i loppet alltså) och ja, jag kan inte komma ihåg att jag gjort halvmilen på 21.56 eller snabbare någon gång tidigare.

Ska jag vara riktigt petig? Okej. Klockan stannade faktiskt på 10.06 km och jag passerade prick 10 kilometer på 43.59.9 (!). Så, frågan är om jag ska hålla det som personbästa istället?

Jag har lite funderingar på löpträningen i sommar för faktum är att om jag ska snabba upp mig på Göteborgsvarvet (eller vilken halvmara som helst) så måste jag nästan ner i de här kilometertiderna. Och då ska jag springa dubbelt så långt. 4.24-tempo betyder 1.32.49 på 21 kilometers löpning.

Det är en utmaning.

Eller så siktar jag på att göra en maraton. Det har jag aldrig gjort. Det är också en utmaning…

Så. Efter prisutdelningen och efter att en lycklig löpare vunnit en bil så gick vi hem i kvällssolen, som sänkte sig bakom Frösöns gröna berg. Hem mot lite middag. Och att förstöra dagsformen. Men nog var jag väl värd en segeröl efter det här loppet, eller?