St. Olavsloppet. Dag 4. Ja, ni kanske undrar var dag 3 tog även. Eller så gör ni inte det och det är helt okej. Men, jag tog en vilodag och jobbade (motsägelsefullheten), medan mina kamrater slet på i fjällvindarna i jakten på målgången i Åre. Fjärde och sista dagen var jag på banan igen. De där tunga regnmolnen var bortblåsta och kvar under klarblå himmel stod jag i startfållan på Rödön och väntade på växlingen.
Banprofilen skvallrade om fyra kilometers nedförsrull mot ett stycke Rödöbron, följt av tre kilometers motlut innan målgång vid Frösö Park. På kartan en ganska behaglig sträcka och ja, det var det. I nedförsbacken i alla fall. Rödöbron i sig var inte heller några problem (eftersom jag hela vägen upp tänkte ”Inte värre än Göta Älvbron, inte värre än…” och så vidare). Dessutom är ju vyn från toppen av bron helt jävla magnifik. Storsjön. Fjällen med Åreskutan. Den där blå himmeln.
Har ni vägarna förbi Östersund, eller ska till/från Åre, åk över Rödön istället för E14. Just sayin. Jag tog ingen bild själv igår så jag kastar in en arkivbild så att ni ska förstå.
37 minuter efter att jag lubbade ut från starten vid Rödöns skola ramlade jag in i målfållan vid Frösö Park (hotellet vid flygplatsen). Svettig. Trött. Och med slitna ben, dels efter tre kilometers uppförsbacke men även efter att ha sprungit ihop tre mil på fyra dagar. Det i sig är ju inte så märkvärdigt men det har ju också varit tävlingstempo, vilket så klart gör skillnad.
En snabbuträkning visar ett snitt på 4:28 per kilometer sett över alla tre milen. 94-minuterstempo på halvmaran alltså även om man så klart inte kan räkna riktigt så. Men ändå. Det börjar krypa neråt. Sånt gillar jag.
En stund senare gick så hela laget i mål och vi sprang i samlad trupp genom målgången på Stortorget inne i Östersund. Det följdes av sjumålsåttondelsfinalen som Frankkrike vann, dusch och senare en lagfest med lite medaljutdelning och annat spännande.
St. Olavsloppet 2018 är över och jag lyckades vara med i tre av fyra dagar. Jag har sagt det förut men säger det väl igen då – något år ska jag plöja alla dagar. Det är ett riktigt kul lopp att springa men också för att det är så fint med stafetten, att göra det med alla andra och sträva mot samma mål. Och när allt så klart fungerar. Då spelar strålande solsken och 24°C eller sju plusgrader, fjällregn och bitande nordvästanvindar ingen roll.
Festen avrundades och jag cyklade hemåt i Östersundsnatten. Det är faktiskt också helt okej. Allra helst när det ser ut så här.
[…] I junis sista dagar sprang jag St. Olavsloppet med ett lag från jobbet. Tre av fyra dagar var jag igång och två av dessa var på den så vackra norska sidan. Jag tog revansch på förra årets kaossträcka, jag sprang i åtta plusgrader och fjällregn och gjorde mina fem snabbaste kilometrar någonsin följt av sista dagens knappa mil från Rödön till Frösön. […]