Norrskenet, jag och stjärnorna

Egentligen skulle jag klippt färdigt ett av filmprojekten jag sitter med. Egentligen skulle jag ha bloggat inför en hektisk vecka. Egentligen borde jag tagit en dusch och egentligen borde jag ha försökt komma i säng tidigt efter, och inför, en lång vecka.

Egentligen.

Och jag tvekade, hur dåraktigt det än må låta, när bror ringde vid 20-snåret och lät hälsa att det minsann flammade på himlen där i norr. En snabbtitt ut genom fönstret bekräftade spektaklet. En halvtimme senare, och med ett vettigt fattat beslut i bagaget, sitter vi i bilen på väg ut ur stan. Med sikte på mörka avskilda platser under den jämtländska natthimlen.

När vi väl hittat rätt plats så är det som att natthimlen öppnar sig under en knapp halvtimme. En av de mäktigaste norrskensstunder jag varit med om, där vid stranden av Indalsälven, en nollgradig och stilla kväll i oktober.

I tre timmar är vi ute och den sista av dem blir mer en väntan på ytterligare en omgång, som dock aldrig kommer. Ett konstant grönt sken på himlen är det vi får, men flammorna har åkt hem.

Det är under den stunden jag lägger mig på bryggan och sonika blickar upp i natthimlen. En stunds reflektion. Eftertanke. På allt möjligt. På allt löjligt. Det är så storslaget att bara vara där och då. Norrskenet, jag och stjärnorna.