Att jag var preppad var väl kanske en lögn. Tvärtom. Den där lördagen förra helgen var jag helt opreppad när det kommer till vätskeintag och kanske även mat. Men det var ett långpass på runt 15 kilometer (eller drygt 1,5h) planerat så då fick det bli ett långpass. Jag drog på mig vätskebältet för säkerhets skull och sedan stack vi ut.
Ibland händer bara vissa saker. När allt bara stämmer. När känslan är rätt och kroppen säger ”okej, vi kör vidare!”. Att då, när den här en och en halv milen är avklarad, konstatera att en vill köra lite till… det är väl ändå en lyx som man ska njuta av och ta tillvara på?
Så. När vi kom hem och hade gjort våra 15 så körde jag vidare direkt. För att jag kunde. Orkade. Hade tid. Och hade lust. Ett varv runt Frösöberget blev det. Tretton ytterligare kilometer. Med uppförsbackar och medlut. Någon träningsvärk att tala om fick jag inte heller, dagarna efter.
Lyx kallar jag det. Och kanske fick jag lite bonusboost ett par dagar innan när jag hittade vad som kanske kan bli min allra första marathon. Eventuellt var det den peppen som hjälpte mig runt i 28,3 kilometer?
Well. Jag lovade ju mig själv att ha träningskaraktär i april på grund av mycket resande och brist på rutiner. Så blev det. Både resor och karaktär. 18 träningspass räknar jag ihop för april månad, av varierad typ. En hel del löpning och en hel del fys och kondition. Det är lätt att vara nöjd då. Och jag tänker väl att jag fortsätter träna i maj. Varför bryta ett vinnande koncept?
Förresten, det har snöat här nu de första dagarna i maj. Tänkte om ni ville veta.
Underbart ju! 🙂
Ja, det kan man faktiskt kalla det. Underbart! 🙂
Herregud så bra jobbat! Men du vilket marathon är det du funderar på?
Tack! Men kan inte avslöja riktigt än vilken jag funderar på. 😉
Att känna peppen att dra dryga milen till efter 15K, det är imponerande! 🙂 Bra pass du fick till!
Tack! Ja, det är grymt bra kvitto på att saker och ting är som de borde och lite till. 😉