Midweekbreak. Roadtrip över till andra sidan gränsen. Mot den numera årliga Norge-historien. Det har äntligen blivit dags för St Olavsloppet och för tredje året i rad ränner jag med jobbets IT-avdelning. Den här gången med ambitioner, trots att jag vet att det viktigaste inte är att persa utan att springa fortare än någonsin. Eller hur var det nu?
Men okej. Lite bakgrund kanske? St Olavsloppet är alltså en lagstafett som går mellan Trondheim och Östersund. Två år åt ena hållet, för att sedan vända åt motsatt håll i två år. Loppet följer till stora delar St. Olavsleden och är uppdelat över fyra dagar, onsdag till lördag. I år är alltså målgången i Östersund på lördag. Själv kommer jag kuta två sträckor, båda på norska sidan. En idag och en i morgon.
Sanningen är att jag helst kutar i Norge. Varför? För att det är så vackert här! Kuperat, jobbigt, grisigt, svettigt och tungt. Men så förbannat vackert.
Delar av laget åkte över till Norge redan igår och vi har spenderat natten i Laberget, strax utanför Levanger. Vi körde lagmöte och logistikplanering igår kväll, vilket är ett måste i den här tävlingen. Det är ett pussel som heter duga, samtidigt som det är kul! Fungerar inte logistiken så kommer det att gå åt helvete. Jag har, de år jag sprungit, sett flera löpare som kommit in till växling utan att någon är beredd att ta över. Jag gissar att det är en ganska sunkig upplevelse…
Ett personbästa kanske?
För min del så kör jag först sträckan från Skogn till Levanger i eftermiddag. Det är dagens sista etapp, vilket betyder målgång och upplopp i Levanger. En solklar bonus tycker jag, eftersom det alltid är mer fest och folk i målområdet.
Det är också den sträckan jag har mest ambitioner kring. 8,7 kilometer och lätt medlut, vilket borde bana väg för en riktigt bra tid. Såpass bra att jag borde kunna kunna piska det där 5 km-rekordet jag har på 20:35 (som jag faktiskt satte för blott en månad sedan, på Spring en mil-tävlingen). Men också så klart, jag vill ju bidra med en bra tid till laget!
I morgon blir det lite tuffare. Knappt en mil och konstant uppförsbacke. Jag lär inte persa då men jag får väl sonika lov att återkomma till hela uppplevelsen i en racereport framöver.
Tills dess så bjuppar jag på lite bilder från tidigare år. Ses vi längs banan?
