Jag vet inte riktigt vad det var med mig i höstas. Det blev två riktigt långa resor, en till Australien och Singapore samt en till Bangkok. Båda gångerna reste jag med incheckat bagage och båda gångerna lämnade jag mitt kamerastativ hemma. Ibland känner jag mig amatörmässig.
Å andra sidan. Då får jag ju vara kreativ och hitta de ”stativ” som erbjuds (jaja, det är en usel lösning men jag låtsas i alla fall som att det låter bra). Många gånger blir det fasta objekt som staket, stenar, trottoarer eller annat. Plus bord och stolar. Ni hör ju. Men. I Bangkok hade jag också en i resesällskapet som var snäll nog att låna ut sitt stativ några gånger.
Tack Martin!
I Bangkok åkte vi ut ett par-tre kvällar för att fånga stans härliga nattliv. Vi såg de lugna områdena kring flera tempel. Vi kände på myllret i Chinatown. Vi upplevde skyskrapor från takbarer och vi lyssnade på sorlet 300 meter ner från King Power Mahanakhon.
Det är något med storstäder, kvällsljus och mörker. Kan inte sätta fingret på exakt vad bara. Men jag vill känna det. Gång på gång. Igen och igen. Se hur nätterna tänds upp i kamerans långa exponeringar. Hur ljuset skapar en helt ny upplevelse, som ögat inte kan fånga. Något som inte finns. Men som finns.
Ändå lämnar jag stativet hemma. Världen är allt bra konstig ibland. Jag också.
Schnyggt!”
Tackar! 🙂
Snygga bilder!!
Tack! 🙂